John Sebastian & The J-Band

"Chasin' Gus' Ghost" är utgiven 1999 på skivbolaget Hollywood Records och innehåller 15 låtar: Stealin', Minglewood Blues, Fare Thee Well, Write Me a Few of Your Lines, My Passing Fantasy, Jug Band Music, One Step Forward, Viola Lee, Got No Automobiles, Wild About My Lovin', Kansas City, Yank Rachell Intro, Laundromat Blues, Tap That Thing, My Baby Left Town.

Detta är en uppföljare av skivan "I Want My Roots" (48 skivor ned här under). Med på skivan denna gång är Geoff Muldaur, Yank Rachell, Paul Rishell & Annie Raines mfl. I skrivande stund tycker jag inte att denna håller riktigt lika hög klass som tidigare nämnda skiva. Men får låtarna sjunka in lite så kanske omdömet blir annat.

Maria Muldaur

"Garden Of Joy" utgiven 2009 på skivbolaget Stony Plain. Den innehåller 12 låtar: The Diplomat, Shake Hands and Tell Me Goodbye, Shout You Cats, The Ghost of St Louis Blues, Let It Simmer, Sweet Lovin' Ol' Soul, Medley: Life's Too Short/When Elephants Roost in Bamboo Trees, Garden of Joy, He Calls That Religion, I Ain't Gonna Marry, Bank Failure Blues och The Panic Is On.

Denna skiva är likvärdig med Marias skiva här nedan, Sweet Lovin' Ol's Soul vilket är kul. Alltså ytterligare en akustisk utgåva. Hon får här hjälp av bla. David Grisman, Dan Hicks, Taj Mahal och Suzy Thompson mfl. Samtliga låtar är bra.

Maria Muldaur

"Sweet Lovin' Ol' Soul" utgiven 2005 på skivbolaget Stony Plain. Den innehåller 12 låtar: I Am Sailin', Long as I Can See You Smile, Sweet Lovin' Ol' Soul, Ain't What You Use to Have, Lookin' the World Over, Empty Bed Blues, Tricks Ain't Walkin', Crazy Cryin' Blues, She Put Me Outdoors, Decent Woman Blues, I'm Goin' Back och Take a Stand.

Maria har alltid varit trogen sina bluesrötter. Hon är ju gammal i branchen och har spelat med de flesta av de stora. Den första skiva hon var med på är utgiven redan 1964. Kul att hon ger ut en skiva med akustiskt materal och hoppas det blir fler. Hon får här god hjälp av Bla. Alvin Youngblood Hart, Steve James, Taj Mahal, Dave Mathews, Tracy Lee Nelson, Del Rey, Suzy Thompson och Pinetop Perkins mfl. Inte undra på att det svänger och kränger. Marias röst blir bara bättre och bättre ju äldre hon blir. Hon förstår också hur hon ska tolka låtarna vilken hon gör storartat. Det finns inte en dålig låt på skivan, den är helt enkelt lystande!

Michael Amburgey & Bobby Hanson

"Honky Blues" utkom 2003 av dem själva. Den innehåller 15 låtar: *Savannah Swing, *Slide Blues, The Love You Denied, Things Could Be Worse, Lead Me on Lord, The Writing's on the Wall, *I'm a Rocker, For Our Freedom, Train Is Comin', *Do Like I Want You to Do, *Cockroach Blues, *Move On, Livin' With the Blues, *Honky Blues och *Keep Your Hands Off Her.

Michael är gitarristen som fingerplockar och spelar slide tillika "strumming the strings". Dessa tre beståndsdelar varrierar på skivan. Munspelet står Bobby för. Båda herrarna sjunger och gör det relativt bra. Tyvärr tror jag inte denna duo kommer att nå någon större framgång då det finns så många som försöker slå sig in på marknaden. Michael och Bobby är inte dåliga men de låter alltför alldagligt och sticker inte på något sätt ut ur mängden.

Mike Auldridge, Bob Brozman & David Grisman

"Tone Poems III" utgavs 1999 på skivbolaget Acoustic Disc och innehåller 21 instumentala låtar: Noatalgica Prelude, Akaka Falls, Moonlight Bay, Peach Pickin' Time in Georgia, *St. Louis Blues, Whispering, *Trash Can Stomp, *Frankie and Johnny, Kohala March, Crazy Rhythm, *Beat Biscuit Blues, Great Speckled Bird, It Happened in Monterey, *Limehouse Blues, *Style O Blues, Honolulu Nights, *Stompin' at the Savoy, Fort Worth Drag, Just Joshin', *New Steel och Las Ninjas.

Ovanstående tre herrar, giganter i den akustiska folk, country -och bluesmusiken har här sammanstrålat för att förgylla oss lyssnare med dessa instrumentala alster. Det svänger och de vet hur de ska göra då det alla är fullblodsproffs. Alla låtar är visserligen inte blues men det struntar jag i. Mina "highlights är som vanligt märkta med en * före låtnamnet.

Happy Traum

"I Walk The Road Again" utgiven 2005 på Roaring Stream och innehåller 13 låtar: *Blues Ain't Nothin', Danville Girl, It's Good to See You, I Walk the Road Again, *Betty & Dupree, *Step It Up and Go, Times A-Getting Hard, *Empty Pockets Blues, *Sporting Life Blues, Fare Thee Well Marianne, Pinto Pony, Tonight I'll Be Staying Here With You och Friends and Neighbors.

Också Happy tillhör det "gamla gardet" fingerpickers som är svår att gå runt. Han har verkat länge nu...sedan 60-talets början. Liksom många andra t.ex Stefan Grossman han har givit ut instruktionsböcker i gitarr, mm. Han är en mycket skicklig gitarrist och kan likväl sjunga. Om du gillar fingerpicking och kanske Ragtime Blues så är Happy en av dem jag rekommenderar.

H.P. Lange & Troels Jensen

"Change Sometime" gavs ut 2007 på skivbolaget Midget Records och innehåller 11 låtar. *Drop Down Mama, *Take Your Hat and Leave, Too Many Times, St. Peter and the Rich Man, Change Sometime, Keep the Skillet Good and Greasy, *Backwater Blues, *Can't Get That Stuff No More, *Things Are 'Bout Coming My Way, God Don't Never Change och Careless Love.

Båda grabbarna har bra sångröster och kan sjunga men jag tycker H.P. är den vassare av de tu. De turas om att sjunga i låtarna. De har dessutom med sig en del andra musiker som bidrar till gunget i låtarna. För visst gungar det!

Davis Coen

Gitarristen Davis Coen är en duktig fingerpicker. Det bevisar han på skivan "Cryin' the Blues" från 2003 utgiven på skivbolaget Minglewood. På ungefär hälften av låtarna fingerplockar inte Davis utan drar över alla strängar samtidigt. Han låter ungefär som en protestsångare från 60-talet. Inte för att låtarna är dåliga men det är fingerpicking blues jag vill ha här. Davis sjunger skapligt och med inlevelse. Men han kunde vara bättre. Skivan innhåller 10 låtar varav 5 skrivna av honom själv.

Låtarna är: How Long Blues, Long Lost Friend, Master Plan Blues, Bye and Bye I'm Goin' to See the King, Sweet Heartaches, Bad Luck Blues, Trouble in My Mind, Pearline, Ain't Even Got a Rock to Lay My Head On och Good Morning Little Schoolgirl.

Saffire - The Uppity Blues Women

2001 kom skivan "Ain't Gonna Hush" ut på skivbolaget Alligator med tjejerna i denna trio. Den innehåller 15 låtar: Ain't Gonna Hush, It Takes a Mighty Good Man, Coffee Flavored Kisses, Nobody Ever Touched Me There, He Really Makes It Hard for Me to Sing the Blues, Blues for Sharon Bottoms, You Got to Tell Me, Footprints on the Ceiling, Let the Gin Do the Talking, Unlove You, Prop Me Up Beside the Jukebox, Birthday Suite, Happy Birthday to Me, Once in a While och If I Should Die Tonight.

Trion blir bara bättre och bättre både vad gäller text och musik. De sjunger och spelar alla bra och med inlevelse!

Thomas David Corlett

Thomas David är en verkligt duktig gitarrist som det svänger om. Han klarar av alla bluesstilar utan problem vare sig det gäller fingerplock eller slide. Sången är det lite sämre med men han sjunger dock inte dåligt för det. Så är det på skivan "Backroad Blues" från 2000 utgiven på skivbolaget Backroad Blues där han växlar mellan att spela resonatorgitarr och 12 strängad akustisk gitarr. Några låtar är instrumentala.

Skivan innehåller 10 låtar: Good Morning Little Schoolgirl, Hambone, Baxter's Blues, Leaving Everybody Behind, Police Dog Blues, Mississippi Blues, San Francisco Bay Blues, If You Seen a Man Down, Hesitation Blues och Too Many Chances.

Mark Tolstrup

När jag började lyssna på plattan "The Back Roads of America" utgiven 2007 på skivbolaget Rootblues.com tänkte jag Oj, detta blir en tung stund! Det var under den första låten "In My Time of Dyin'", hoppas att resten inte fortsätter så här? Så blev det nu inte. Låt nummer 2 "Tourist Town off Season" är också tung men inte lika lång som den första. Skivans höjdpunkt är låt nr. 10, "Save The Bones For Henry Jones". Mark spelar inte bara tung deltablues på skivan utan fingerplockar countryblues också. Jag blev överraskad när jag fann en låt av Beatles, "Come Together" utförd i deltastil! Det gör han med bravur. Vad gäller sången så har han en lite skrovlig basröst då han vrålar till och låter lite som Big Dave McLean då.

Låtarna på skivan är: In My Time Of Dyin', Tourist Town Off Season, Come On In My Kitchen, East Coast Blues, Blessed Is The Name Of The Lord, Louisianan Blues, Green Green Rocky Road, St Germain/Saratoga Rag, Come Together, Save The Bones For Henry Jones, 1979 och No Expectations.

Paul Jones & Dave Kelly

2007 kom skivan "Live at the Ram Jam Club" ut på bolaget Blue med 13 superbt bra utförda låtar: Statesboro Blues, Drop Down Mama, Come on in My Kitchen, Room and Board, Please See That My Grave Is Kept Clean, Stranger Blues, When the Levee Breakes, Key to the Highway, Sonny Boy Williamson, Dust My Blues, You're Wrong, When You've Got a Good Friend och Tuxedo Junction. Paul och Dave är båda mästerliga på sina instrument och sjunger bra gör de båda, dock tycker jag att Dave är en styvare sångare. Båda har ju varit verksamma inom musikbranchen sedan tidigt 60-tal. Plattan är verkligen svängig och trollbinder både publiken på konserten och också den som lyssnar på skivan. Betyget blir med beröm godkänd.

Molten Mike

"Genuine Bluesman" ut 1997 på skivbolaget IMP Classics och innehåller 12 låtar: Southbound Train Blues, Wish I Had a Nickel, Love The Way You Do, Special Rider Blues, We All Got to Love Someday, Ain't Seen My Baby, The Girl Is Mine, Wouldn't Treat a Dog Like That, You'd Be the First to Go, She's My Little Angel, My Good Time Gal, Let It Rain. Klarinett och trumpet är med på två av låtarna. Låten "I Would'nt Treat a Dog Like That" hör inte hemma på skivan! Låten "Rain" innehåller ett strilande regn i bakgrunden vilket gör den sämre. Vad gäller Moltens sång så är han väl ingen stor sångare men rösten, den lite mörka, hesa och rossliga gör sig bra. Han sjunger också med känsla vilket ökar trovärdigheten i musiken.

John Mooney

Skivan "Comin' Your Way" utgiven 1979 på Blind Pig Records" innehåller 13 låtar: Brand New Woman, Shake Hands and Tell Me Goodbye, Ain't Gonna Get Drunk No More, I'm Mad, Train Is Leavin', Pony Blues, Take a Walk Around the Corner, Dirty Rat, Move to Louisiana, Shout Sister Shout, Hot Tub Mambo, Reap What You Sow och Stop That Thing. Mooney är ytterst skicklig på gitarr. Jag tycker han gör sig bäst med en resofonisk gitarr och helst då unplugged. Sjunga kan han ju också och det med känsla. Samtliga låtar på skivan får med beröm godkänt. Har ingen speciell favorit.

Terry Robb

Terry har sin egen stil då det som gäller är fingerpicking och solon. När han försöker sig på någon vedertagen stil t.ex deltablues blir det inte trovärdigt. Han sångröst eller teknik är inte heller så bra. Skivan "Resting Place" utgiven 2005 på Yellow Dog Records innehåller 13 låtar: *My Baby Left Me, My Mind Is Trying to Leave Me, *Madison Ave. Shuffle, *Louise, Resting Place, Hesitation Blues/Knowing What Blues, Back to Memphis, Like Merle, Cassie, Lonely Avenue, Joe Kirby Blues, Fare Thee Well Blues och My Sweet Potato. Låten Lonely Avenue är nog en av de sämsta blueslåtar jag någonsin hört. Den har visserligen alla ingredienser som en bluestext ska innehålla men den är alldeles för förutsägbar samt har dåliga rim och usel melodi. Kort sagt, Den är verkligen urusel! Låten "My Sweet Potato" är platt och innehållslös då trumkompet i bakgrunden låter som taget direkt ur ett musikprogram i datorn, alldeles för statiskt och rena hissmusiken! Övriga låtar får godkänt.

Pepe Ahlqvist & Jarkka Rissanen

"Doggone Blues" Med de finska herrarna Ahlqvist och Rissanen är en utmärkt och svängig skiva. Också Bob Brozman medverkar på några låtar. Båda är duktiga på sina instrument men sången finns det mer att önska av men det spelar ingen roll då musiken är så bra. Skivan innehåller 15 låtar: Black Juice, Spoonful, Fishin' Blues, Doggone Discusted, When Booba Play The Blues, Heikkisen Lato Palaa, Opinion Song, Pickin' My Tomatoes, Poker Waltz, Love In Vain, Fat Liver Blues, 'Cause I Know, Texas Girl, I'm Ready och To Julia.

Various Artists

"Every Road I Take: The Best of Contemporary Acoustic Blues" utgiven 1999 på Chanachie är en samlingskiva med några av de då framstående akustiska artister. Alvin Youngblood Hart, Keb' Mo', R.L. Burnside, Guy Davis, Tab Benoit, Corey Harris, Sue Foley, Doctor John, Rory Block, John Hammond, Chris Smither, Steve James och Woody Mann. Låtarna som artisterna framför är: Pony Blues, Love Blues, Long Haired Doney, Georgia Jelly Roll, Rainy Day Blues, Take Me Back, Every Road I Take, Mac's Boogie, Joliet Bound, Riding in the Moonlight, Memphis in the Meantime, Stack Lee Blues och Little Brother. Skivan kan vara en bra inslussning i den akustiska bluesens värld.

Fiona Boyes, Tom "Mookie" Brill & Rich DelGrosso

Skivan "Live from Bluesville" (Blue Empress Records) från 2008 är inte live i den rätta bemärkelsen utan inspelad i studio men utan omtagningar, alltså inspelad i ett svep. Fiona är en mycket duktig sångerska som inte är rädd att riktigt sjunga ut. Hon är också överraskande duktig på gitarr. Tom Brill medverkar på munspel sång och akustisk bas. På mandolin och sång har vi Rich DelGrosso. Akustiskt tunggung är vad det är frågan om. Det är en intim känsla att lyssna på dem och det känns verkligen som om man själv närvarar som publik.

Låtarna på plattan är: Early in the Morning, Homegrown Sin, Hard to Live With, Smokestack Lightning, Easy Baby, Shotgun Blues, My Baby Left Me, Good Lord Made You So, Get Your Nose Outta My Bizness, Mississippi Road och Two Legged Dog.

Bourne, Schuld & Stamer

Skivan "No Special Rider" från 2006 (Blue Streak/Brouhaha Gro) med ovanstående trio svänger det skönt om. Skivan innehåller 15 låtar: There's a Man Going 'Round Taking Names, St. James Infirmary, Fishin' Blues, Keep Your Lamp Trimmed and Burning, Ol' Hannah, Blue Yodel #10, Bollweevil, Alberta Let Your Hair Hang Low, In the Evening When the Sun Goes Down, Uncle John's Gospel, Casey Jones, Long Gone Blues, Sweet Home Chicago, Special Rider Blues och The Midnight Special.

Artisterna här ovan sjunger och trakterar sina instrument väldigt bra. Mycket bättre sväng än så här är svårt att uppnå.

Bill Rhoades & Alan Hager

Munspelaren och sångaren Bill Rhoades är född i Eugene, Oregon USA. På skivan "Runnin" & Ramblin'" från 1988 (Burnside Distribution) kamperar han tillsammans med den ypperligt skicklige gitarristen Alan Hager. 5 av låtarna på plattan är skrivna av Rhoades och Hager, resten är traditionella och covers. Låtarna är: Just Keep Loving Her, Worry Blues, Elevator Woman, I'll Show You How, Blue Collar Worker, Runnin' & Ramblin', John Henry, Lord Oh Lord Blues, Love Her With a Feeling, The Sweeper, Shake 'Em on Down, Blitz Thunder Rag, Drunk och See That My Grave Is Kept Clean. Det svänger om denna akustiska duo.

Hans Olson

Hans är en mycket kompetent bluesgitarrist, munspelare, och låtskrivare. Vad gäller sången så är den inte lika bra. Det gör dock inte så mycket då rösten är mörk och bra. Han låter i vissa låtar lite grann som Hans Theessink, men bara lite. Han lyckas på skivan "Arizona Blues" med konststycket att utan fadäser spela både munspel sjunga och fingerplocka gitarren samtidigt vilket är ett konststycke i sig. Han klarar alla bluesstilar utan problem. Låtarna på skivan är: One Of These Mornings, Full Time Love, When I Get The Blues, Me And Brownie McGhee, She Ain't No Singer, Phoenix Boogie, Mr. Unlucky, Feel Like Going Home, Betty And Dupree, Sail On, The Sun Club Jump, Arizona (What Are You Doing Tonight?) och Where's The Gray.

Billy Goodman

Skivan "Blues From The Gospel" gör verkligen sken för namnet. Skivan är lågmäld men välspelad utan krumbukter. Billy är en duktig gitarrist som spelar slide i öppen stämning men fingerplockar också. Sången lyckas han också med då han sjunger med känsla. De 10 låtarna på skivan är: Prodigal Son, John The Revelator, Amazing Grace, Jesus On The Mainline, You'll Need Somebody On Your Bond, *Death Don't Have No Mercy, Jesus Gonna Make Up My Dying Bed, You Got To Move, I Am A Pilgrim och One Way God.

Big Daddy Wilson & Doc Fozz

Skivan "My Day Will Come" från 2008 utgiven av Moonsound med ovanstående herrar är verkligen en glad överraskning. Den innehåller 15 bra låtar, både blues och gospel blandat med soul och funk. Vanligtvis brukar jag inte gilla denna blandning men här gör den sig verkligen bra. Låtarna på skivan är: Talking to Myself, *My Day Will Come, Motherless Child, *Grandma's Hands, *Hand It Over, *Tell Old Bill, Traveling Blues, A Little Bit, Summertime, Crazy World, *Texas Boogie, *Early in the Morning, *Born with the Blues, Nobody Knows och Walk with Me Lord.

Big Daddy kan både sjunga och spela. I låtarna Hand It Over, Tell Old Bill och Walk With Me Lord påminner Big Daddy om Eric Bibb men med mycket djupare röst men sjungandes med samma känsla. Varning för ståpäls! Doc sjunger inte lika mycket men inflikar några textrader lite här och där i låtarna. Arrangemangen är verkligen fina och ljudet är rent och snyggt. Lyckligtvis finns fler inspelningar med dem.

Bennett Harris

"Ragged And Dirty" är namnet på Bennetts skiva som är utgiven 2008 av honom själv och innehållande 14 låtar: On A Monday, Jivin' Woman Blues, Captain Captain, Ragged And Dirty, The New Memphis Blues, Good Old Wagon, When The Levee Brakes, Built For Comfort, It Ain't Necessarily, That'll Never Happen, Fool's Paradise, Sittin' On Top Of The World, Let The Mermaids Flirt och Down In The Bottom.

Bennett är en skicklig gitarrist men inte lika skarp sångare, men det gör inget. Skivan känns lite ojämn men är inte på något sätt dålig. Det som verkligen lyfter skivan är elfiolen i en del låtar. Utan den skulle skivan verkligen upplevas som platt och tråkig. Skivan ger dock inte mig någon direkt mersmak. Döm själv!

Andrew Swann

Andrew är gitarristen som på skivan "11th Street Shakedown" spelar stort med mycket små medel. Skönt komp blandat med sparsamma solon. Han får dock hjälp av en del andra musiker så han gör inte allt självt. Han är lågmäld eller "Laid-Back", Även sången är sparsam och även om han inte alls sjunger ut alls så finns känlorna där klara och tydliga i sången. Om J.J. Cale skulle framträda akustiskt så kan jag föreställa mig att det skulle likna detta lite grann. Hur som helst så gungar det rejält. Det är svårt att inte tycka om Andrew för hans musik ger verkligen mersmak. Låtarna på skivan är: 11th Street Shakedown, Talkin' Pops Staples Blues, This Is Hip, I Just Wanna Make Love To You, Smokestack Lightnin', That's Alright, Move to the Outskirts of Town, Ain't It Crazy, Ain't Nobody's Business, Time Is Tight, We Can Fly, Get Out My Life, Many Rivers to Cross, Ain't Got Nothin' but the Blues, Cakewalk Blues, Worried Life Blues och Don't Let Your Troubles Get You Down. Som tur är så finns det fler skivor utgivna med Andrew. Dem ska jag skaffa snarast.

Matti Norlin

1995 släppte Matti Norlin sin självproducerade skiva "Pre-War Blues" innehållande 24 låtar inspelade live. Crossroad Blues, Untrue Blues, I'm Throwing Up My Hands, Fixin' To Die Blues, Mississippi Blues, Piccolo Rag, Black Horse Blues, Stones in My Passway, Sic 'Em Dogs On, Stone Pony Blues, Drunken Hearted Man, How You Want It Done, Shake 'Em On Down, Statesboro Blues, Milkcow Blues Boogie, My Black Mama, Jivin' Woman Blues, Dead Shrimp Blues, Big Road Blues, Mistreatin' Mama Blues, Love In Vain, Ain't You Sorry, Police Dog Blues och Future Blues.

Matti är duktig på gitarr inte tu tal om det men i de flesta fall går det alldeles för fort så att känslan i sångerna uteblir. Låtarna blir helt enkelt platta. Matti låter stressad och ju fortare det går desto mer stressad låter hans sång. Han stressar helt enkelt upp sig själv. Om han lugnar ner sig och spelar låtarna i lugnare tempo så blir det bättre.

Sedan denna skiva spelades in har jag inte följt Mattis vidare karriär. Men då det nu är många år sedan skivan gavs ut så har han med säkerhet utvecklats då han besitter en stor talang i sitt gitarrspel.

Michael Pickett

Den Kanadensiske gitarristen, låtskrivaren, munspelaren och sångaren Michael Pickett har underhållit i ca. 30 år. Från början var det med band han uppträdde (Whiskey Howl och Wooden Teeth) men han gör sig bäst solo tycker jag. Skivan "Michael Pickett Solo" är utgiven år 2002 på bolaget Wooden Teeth Records och innehåller 11 låtar: Louise, Blues Is a Friend of Mine, Steady Rollin' Man, The Hood, Cecil & Spadina, Feel Like a Stranger, Lonesome Road, Lose Your Money, World in an Uproar, Bill's Song och Living With the Blues. I låten World in an Uproar kritiserar han USAs president som han kallar sinneskjuk. Michael är väldigt duktig på sina instrument och lägger ner sin själ i sina framträdanden. Han är en artist som verkligen bjuder på sig själv med värme i sin kontakt med publiken.

Mojo Stu

Skivbolaget Silica Records Inc. gav år 2000 ut skivan "Good Gravy" med Mojo Stu solo. Den innehåller 11 låtar: Workin' With My Baby, It's All Good, Leave That Good Gal Alone, Philly Rag, Woke Up With the Blues, I'll Be Your Man, My Baby, Poor Lonely Man, Bad Luck Woman, Good Gravy och Mudbone Waltz. Mojo Stu har en rispig röst som han uttrycksfullt använder och han är inte rädd att sjunga ut och tar ibland i riktigt ordentligt. Gitarrspelet är oklanderligt. Att spela solo passar honom utmärkt han behöver ingen hjälp från andra musiker.

Dr. Mojo

De två Tyskarna gitarristerna Klaus Stachuletz och Uli Spormann är duon Dr. Blues. De har givits ut ett antal plattor med duon och här är ett par av dem. "Package for You" utgiven på Moonsound 2008 innehåller låtarna: Malted Milk, Tupelo Honey, I Heard the Angels Singing, It Hurts Me Too, Hesitation Blues, Big Boss man, Travelin' Blues, Walk a Mile in My Shoes, Woodhouse Blues, Willing, Bye Bye Blues, I Can't Be Satisfied och Little Queen of Spades.

På samma skivbolag och under samma år gavs skivan "At Home" ut. Den innehåller 12 låtar: Kind Hearted Woman, Viola Lee Blues, Left Home When I Was a Kid, Out With the Wrong Waman, Dead Shrimp Blues, One Word, Diddy Wa Diddie, Stop Breaking Down, Summertime, Mercury Blues, I Got My Mojo Working och Bye Bye Baby. Båda har en bra och behaglig sångröst. Önskar dock att de skulle sjunga ut mer än de gör. Det kan bli lite tröttsamt att lyssna på en hel skiva med dem men de är ändå ganska behagliga om än lite återhållsamma.

Big Jack Johnson & Kim Wilson

På skivan "The Memphis Barbecue Sessions" från 2002 (M.C. Records) bevisas ännu en gång att Gitarr och munspel fungerar utmärkt tillsammans. Big Jack som är en mycket duktig gitarrist med "färgstark" röst som det svänger om. Munspelaren Wilson kompletterar Johnson utmärkt. Pinetop Perkins är också med på ett hörn. Skivan innehåller 13 låtar: Oh Baby, Humming Blues, Don't Care Nothing, Smokestack Lightning, I'm Going Out Walking, My Babe, Blue Bird, Lonesome Road, Get Along Little Cindy, Humming Bird, Big Boss Man, Things I Used to Do och Dust My Broom.

Robert Lowery

Robert är en utmärkt gitarrist och hyffsad sångare som spelar och sjunger sin blues utan några konstigheter. Rakt på sak så att säga. Skivan Playing out in the Street utgiven år 2000 på bolaget Freepott Records innehåller 14 låtar: Ready to Go, Blacktop Blues, Playing out in the Street, Don't Dog Me, Sliding the Blues, Bye Bye Baby, Sweet Lovin' Woman, Little Boy Boogie, Humming the Blues, Cold Weather Blues, Milkcow's Calf Blues, Leaving You Now, My Sweet Baby och Don't Treat Me This Way.

Robert är väl värd att lyssna på!

Larry O Moan

Larry är en utmärkt gitarrist för att inte säga strålande, men sången finns det väldigt mycket mer att önska av. Vore det inte för det utmärkta gitarrspelet så skulle jag inte köpa skivan.

"Moan for a Bone" utgiven 2003 Resofonia. Den innehåller 17 låtar: Big Boss Man, Hollow Bone, Shannon Crossing, Larry's Rag, What Would You Do, Tribute to Ray, Beautiful Woman, Brown's Ferry Luau, 'Til the Night Is Gone, I Wanna Drink a River, Bridge to India, Angelique, The Dobro Man, They Call You Angel, Jitterbug Swing, Hunky-Dory och Ballad of Autumn.

Franklin, Harpe & Usilton

Den svänginga skivan "Hokum Blues" från 1993 med dessa 3 herrar innehåller 11 svängiga låtar utförda med känsla och skicklighet vare sig det gäller sång, instrument. Den är humoristisk och lekfull. Låtarna är: Eagle Ridin' Papa, My Baby Comes to Me, That Lovin' I Crave, Ain't Goin' That Way, Nobody Knows You (When You're Down and Out), That'll Be Alright, I Know Something on You, You'll Never Find Another Kanaka Like Me, That'll Never Happen No More, You Call That a Buddy och Travelin' Man. Grabbarna, Rick Franklin, Neil Harpe och Rick Usilton spelar akustisk blues från 20 och 30-talet och gör det med bravur. Gitarrarrangemangen är utsökta. Det kan inte svänga mer än så här! Sången går inte att klaga på. Det märks att de själva har kul och det lyser klart igenom på skivan.

Erin Harpe

Tjejen kan både sjunga och spela gitarr vilket hon gör rättfram och enkelt vilket hon bevisar på skivan "Blues Roots" utgiven 2002 på Juicy Juju Records. Den innehåller 12 låtar: Chaffeur Blues, Alligator Blues, One Thing I Like About That Man of Mine, Bye Bye Blues, Big Bad Bill, In My Girlish Days, M & O Blues, You Gonna Quit Me Blues, Big Road Blues, Pick Poor Robin Clean, Future Blues och Stop and Listen Blues.

Moreland & Arbuckle

"Caney Valley Blues" från 2005 är skivan med dessa duktiga grabbar som spelar genuin blues på resonatorgitarr och munspel. De är båda mycket duktiga på sina instrument. Sångaren har en skön röst som inte tvekar att riktigt sjunga ut då det behövs. Låtarna på skivan är: Caney Valley Blues, Red Bricks, Everybody Loves My Baby, Keep Your Lamp Trimmed and Burnin', Coal Black Maddie, Old Like Me, Shake It And Brake It, Highway 61, Don't Bother, Morning Light, Fish Aint' Bitin' och Outback Blues. Den stora behållningen på skivan är låten Everybody Loves My Baby som sjungs med känsla.

Eleanor Ellis

2007 kom Eleanors skiva "Comin' a Time" ut och innehåller hela 18 låtar: Take Me Back Baby, Diving Duck, Cypress Grove, 61 Highway, Wonder Where My Easy Rider's Gone, Big Road Blues, In My Girlish Days, The Panic Is On, Sun's Gonna Shine One Day, Texas Easy Street Blues, Leavin' Trunk, Me and My Chauffeur, Kansas City, Goin' Away Blues, Special Rider, Richmond Blues, Mississippi Blues och What's The Matter With the Mill.

Eleanor är duktig både som sångerska och fingerplockar strängarna på sin gitarr med enkelhet och finess. Inga onödiga extra krusiduller utan rätt fram och enkelt. Rent och snyggt.

Mudsliders

"Spirit's Gonna Rise" är namnet på ett av de bättre countryblues skivorna som med en mycket duktig sångerska vid namn Angela Altieri. Dick Bird heter gitarristen. Steve Baker spelar på ett flertal låtar på munspel. Skivan innehåller 12 låtar: Why Don't You Do Right, Talk To Your Daughter, Ain't That Lovin' You Baby, Sally Sue Brown, Blue Light Boogie, Car Keys, Outskirts Of Town, Love With a Feeling, Angry Housewife Blues, Take Out Some Insurance, Wron Woman och Girlish Days. Det svänger riktigt, riktigt om The Mudsliders. Skaffa den NU!

Ken Saydak

"Foolish Man" är namnet på skivan som Delmark gav ut 1999 med pianisten Ken Saydak. Ken har arbetat med några av de stora inom musikbranchen. Lonnie Brooks och Johnny Winter för att nämna några. Han röst låter lite som Eric Clapton. Spela piano kan han och det gungar men det blir lite tröttsamt att lyssna på en hel skiva med honom. Till slut låter alla låtar likadant. Låtarna på skivan är: Mama Please, Ain't Found the Answer Yet, Where Is My Life, Time I Spend Alone, Crazy Arms, Just to Hold My Hand, Shoppin' and Snackin', Foolish Man, Save Her Doctor, Mother Earth, This Little Girl of Mine, Walkin' Thing och Thinking and Drinking.

Adrian Byron Burns

Den här killen bygger sina låtar på olika riff och lite boogie-woogie emellanåt och sången är väldigt soulig. Han är inte rädd att sjunga ut ordentligt med sin lite hesa röst när det behövs. Att lyssna på en hel skiva med honom tycker jag blir lite jobbigt. År 2000 kom hans skiva "Back to the Woods" ut på skivbolaget Bluetrack. Den innehåller 14 låtar: Trippin' over the Wire, Massa John, Ain't No Sunshine, She's 19 Years Old, P.C. Blues, Somebody's Tappin', Crossroad Blues, Big Boss Man, Born Under a Bad Sign, Oreo Coockie Blues, Sittin' On Top of the World, Hard Way, Come On In My Kitchen och A Place Of Your Own.

Jolly Jumper & Big Moe

Den norska duon har givit ut 3 st. skivor. "Searching the Dessert for the Blues" som innehåller 17 låtar: Police Dog Blues, Searching the Dessert for the Blues, Communication Blues, Ramble Around My Throne, Hell Station Blues, Chicken Breath, Keep Your Hands Off Her, Make Me a Pallet on Your Floor, Misstreatin' Mama, Hesitation Blues, The Taj Thing, From Four Until Late, I Want You To Know, I Keep On Drinking, Cruisin' och Blues for Our Holy Fathers.

Skiva nr. 2 heter "Bootlegger's Blues" och innehåller 18 låtar: Everybody's Talking 'Bout Sadie Green, Prison Bound Blues, Bootlegger's Blues, Nervous, Love at First Sight, Age Is Getting Me, You Just as Well Let Her Go, Tribute to Bongo Joe, Sail Away, Hey Lawdy Mama-France Blues, Soap and Water Blues, Midnight Special, Too Long, Minglewood Blues, Cocaine Habit Blues, Down at My Country Farm, William Tucker's Blues och The 78 rpm Mysterious Lost Tape From Too Long Ago.

Everybody’s Talking ‘Bout Sadie Green, Prison Bound Blues, Bootleggers Blues, Nervous, Love At First Sight´, Age Is Getting Me, You Just As Well Let Her Go, Tribute To Bongo Joe, Sail Away, Hey Lawdy Mama-France Blues, Soap And Water Blues, Midnight Special, Too Long, Mingelwood Blues, Cocaine Habit Blues, Down At My Country From, William Tacker’s Blues, och The 78 Rpm Mysterious Lost Tape From Too Long Ago.

Dessa två norska gutter är mycket duktiga musiker. De har helt klart framtiden för sig och kommer att låta höra talas om sig. Deras tre album håller jämn klass och här blandas traditionella låtar med deras egna alster.

Dave Van Ronk

Dave har gjort många bra skivor genom åren. 1959 kom mig veterligen hans första skiva, "Black Mountain Blues" ut på skivbolaget Smithsonian Folkways Recordings. Sedan dess har en uppsjö av skivor givits ut med honom. Vi hoppar fram till 1990 då skivan Peter and the Wolf gavs ut. Han var mångsidig vår Dave. Han var en strålande skicklig gitarrist, entertainer och sångare. Hans lite halvhesa röst kunde verkligen uttrycka känslor i låtarna. Från att vara mjuk och len till att verkligen bita ifrån med ett rytande satte Dave sin egen prägel på låtarna. Han har varit en av mina stora inspirationskällor. (Mina favoritlåtar från skivorna nedan är markerade med en *).

"Inside Dave Van Ronk" gavs ut 1969 (Fantasy) och innehåller hela 25 st. låtar och då mest traditionella låtar: Samson and Delila, *Cocaine Blues, *You've Been a Good Old Wagon, *Fixin' to Die, *Hang Me Oh Hang Me, Long John, Chicken Is Nice, He Was a Friend of Mine, Motherless Child, *Stackerlee, Mr. Noah, *Come Back Baby, Poor Lazarus, House Carpenter, The Cruel Ship's Captain, Sprig of Thyme, *Talking Cancer Blues, I Buyed Me a Little Dog, Lady Gay, Fair and Tender Ladies, Brian O'Lynne, Shanty Man's Life, Silver Dagger, Kentucky Moonshiner och He Never Came Back.

"Folkways Years" inspelad 1959-1961, utgavs 1991 för Smithsonian Folkways Recordings. Den innehåller 20 låtar: *Dunkan and Brady, *Hesitation Blues, In the Pines, *Willie the Weeper, *Twelve Gates to the City, River Come Down, *Careless Love, Betty and Dupree, *Bed Bug Blues, Leave Her Johnny, *Yas-Yas-Yas, *Please See That My Grave Is Kept Clean, *Winin' Boy, *Just a Closer Walk With Thee, *Gambler's Blues, *Spike Driver's Moan, Georgie on the Irt, *Come Back Baby, *Black Mountain Blues och *My Baby's So Sweet.

Albumet "Statesboro Blues" är inspelad live 1983. De 13 låtarna på skivan är: Green Rocky Road, Jesus Met the Woman at the Well, Somebody Else But Me, *Come Back Baby (Let's Talk It Over One More Time), *The Boll Weevil, *St. James Infirmary, *Blood Red Moon, *Baby Let Me Lay It On You, *Statesboro Blues, *Dry Land Blues, *keep It Clean och Left Bank Blues.

Dave gick bort i februari 2002.

Tim Williams

Plattan "Passet Through Here" (Selected Recordings) tillhör nog inte en av de bättre av Tims plattor. Den kom ut 2009 på skivbolaget Cayuse och innehåller 14 låtar, inspelade vid olika tidpunkter; On Down the Road, In Rehearsal for the Blues, Riverboat Rendezvouz, Poor Boy, A Two-Car Family, The Fool You Always Knew, Letting Go of Love, The Buckdancer's Choice, Death Ain't Got No Mercy in a Storm, If I'm Not the One to Love You, Leavin' Here Laughin', The Arms I Crave, Summerland och Can I Bring My Clothes Back Home. Tyvärr innehåller inte denna skiva så många blueslåtar! Plattans höjdpunkt är ändå en blueslåt, The Fool I Always Knew. Tim är en verkligt duktig gitarrist som borde fått mer uppmärksamhet än vad han hittills har. Han reser, liksom så många andra i hans branch runt och håller konserter land och rike runt. Ska med glädje köpa fler av hans plattor.

Sue Foley

Denna tjej från Kanada kan både sjunga och spela med inlevelse och känsla. Det visar hon på ett utmärkt sätt på sin skiva "Change" från 2004 utgiven av skivbolaget Ruf. Den innehåller 12 låtar som spelas live: Goin' Down the Road Again, Hardworking Woman, Doggie Treats, Careless Love, Change, Bad Luck Woman, Mournin' in the Morning, Sugar in My Bowl, Here Comes the Sun, Me and My Chauffeur, You Don't Have to Go och Shake That Thing. Sue är en riktig bluestjej och en stor artist och underhållare som bjuder på sig själv.

Roy Rogers & Norton Buffalo

Konstillationen Rogers-Buffalo är utmärkt. De två musikanterna kompletterar varandra utmärkt. De är båda mycket skickliga på respektive intrument, gitarr och munspel. De två sjunger dessutom utmärkt tillsammans. Skivan R&B innehåller 12 låtar: So Much to Say and So Few Words, Ain't No Bread in the Breadbox, Is It Love?, Strange Love, Song for Jessica, Tender Heart, Heaven Sittin' Down, That's the Last Time, When They Talk Like That, You're Gone (With the Wind), Move on Way from Here och Too Bad When You Touch It. Samtliga låtar är skrivna av paret Rogers-Buffalo. Norton finns tyvärr finns inte längre med oss. Han dog den 30 oktober 2009.

Paris James

Skivbolaget Dreamvox gav 2006 ut en skiva med Paris James med namnet Death Letter. Den innehåller 12 låtar: Skinnin' Board Stomp, Folktales Intro, Folktales, Wake Up Mary, Death Letter, See That My Grave Is Kept Clean, Low Down Blues, 32-20 Blues, I Ain't Superstitious, 44 Blues, Ride That Tide Intro och Ride That Tide. Paris sjunger mycket bra och har en behaglig röst som han använder med känsla. Han är mycket begåvad och uttrycker sig med sin sång och gitarr på bästa tänkbara sätt. I låten Death Letter spelar han bara en basgång på gitarren och sjunger. Mycket kraftfullt och med inlevelse.

Melanie Mason

2004 kom plattan "Lonesome Is I" ut och den innehåller 12 akustiska låtar där Melanie spelar solo. Hon bemästrar gitarren och har sin egen spelstil. Då låtarna närmar sig slutet så vet man aldrig riktigt när den tar slut då det förekommer en del krusiduller innan. Hon spelar de flesta låtar med sliderör och med monoton basgång. Melanie har en bra sångröst men jag önskar hon ibland kunde ta i lite till för att markera något i texten. Låtarna på plattan är: Preachin' Blues (Up Jumped the Devil), Joe Turner Killed a Man, Statesboro Blues, Prodical Son, Ease Up, Make Me a Pallet on Your Floor, Come On In My Kitchen, Stones in My Passway, Sliding Delta, Nobody Cares for Me, Sweet Home Chicago och Lonely Lonesome Gal.

K.M. Williams

Plattan "The Return of Brother Lemon" kom ut 2002 och innehåller 11 låtar: Down on My Bended Knee, Go on Down the Tracks, One Suitcase Blues, Elija's Shout, Last Train Blues, Texas Country Boogie, Lemon's Moan, Give Over Your Troubles to the Lord, Dirty Dog Blues, Goin' to the River och You Gonna Need the Lord's Hand Someday. K.M's spelstil är att dämpa strängarna med sidan av handen och slå an strängarna samt dämp dem igen i jämt tempo. Det är suggestivt och rytmiskt och det är lätt att tappa bort sig i tankarna då man lyssnar på den. Ingen av låtarna är dålig på något sätt men det räcker med några stycken i rad sedan blir det för mycket.

Johnny Nicholas

Skivan "Thrill on the Hill" är inspelad live 1994 för bolaget Topcat Records på någon rökig bar eller dylikt. Den innehåller 15 låtar: Kind Hearted Woman, House Cleaning Blues, My Rice Ain't Got No Gravy, Prince Charming, Blue & Lonesome, Mandolin Boogie, John the Revelator, Sleeping With the Devil, Let's Go to Big Houston, Tomorrow Night, Johnny's Deathray Boogie/Thrill on the Hill, Mandolin Moan, Stones in My Pathway, Thinkin' Bout Junior och Phonograph Blues. Då man lyssnar på skivan så känner man sig som man är där sittandes vid något av borden i den rökiga och lite stökiga lokalen. Johnny kan spela gitarr det är säkert. Han och de andra musikerna på plattan gör ett storartat arbete och hänför publiken som under låtarna sitter ganska tysta för att bryta ut i hurrarop och applåder då de är slut.

John Sebastian & The J-Band

Den gamle medlemmen i gruppen Loving Spoonful, John Sebastian är i allra största grad igång fortfarande. "I Want My Roots" heter plattan som kom ut 1996 på bolaget Musicmasters. På skivan medverkar Paul Rishell & Annie Raines, Rory Block och Yank Rachell. Denna platta innehåller 14 låtar: Mobile Line, I Want My Roots, Goin' to German, Big Road Blues, Just Don't Stop 'Til You're All Worn Out, Ain't Nowhere to Hobo Anymore, Milk Cow Blues, Rain Hey Rain, Statesboro Blues, New Jug Band Waltz, Tappin' That Thing, Yank Rachell Boogie, Divin' Duck och K.C. Moan. Jugband-plattan innehåller mycket spelglädje och värme och det är med ett leende på läpparna jag i skrivande stund lyssnar på den efter en lång lång tid.

Dion

Han heter egentligen Dion DiMucci och har varit med i branchen länge men då främst som rockartist. Hans första akustiska platta "Bronx in Blue" kom ut 2005 och slog knock på kritikerna som inte väntat sig en sådan succé. Plattan vi ska avhandla lite idag heter "Son of Skip James" och kom ut 2007 på skivbolaget Verve Forecast. Den innehåller 13 låtar: Nadine, My Babe, Hoodoo Man Blues, Drop Down Mama, Hoochie Coochie Man, Baby I'm in the Mood, I'm a Guitar King, The Thunderer, Interlude - Spoken Word, Son of Skip James, Preachin' Blues, If I Had Possession Over Judgement Day och Devil Got My Woman.

Dion är en skicklig gitarrist och det svänger om honom men det kan bli lite tröttsamt att lyssna på hela plattan. Inte att några låtar är sämre än andra utan att så småningom låtar alla låtar likadant. Det är inget fel på hans röst men ibland tycker jag att han uttalar vissa ord i låtarna lite väl överdrivet.

Colin Linden

2006 kom Colins platta "Easin' Back to Tennessee"ut på skivbolaget Crosscut. Den innehåller 13 bra akustiska låtar: Easin' Back to Tennessee, Go Back Old Devil, Broke Down Engine, Nowhere to Go, A True Friend Won't Let You Down, There Would Be Hell to Pay, You Can't Get the Stuff No More, Paramount, Keep It Clean, Champ, Dry Spell Blues, Trouble Soon Be Over och Tears Come Rolling Down. Colin är en mycket kompetent gitarrist och sjunger också ganska bra. Colin gör ett bra jobb på plattan och det hörs i låtarna.

Cole Prior Stevens

"Out of the Blue" utgiven 2005 är ett av Coles skivor. Den innehåller 14 låtar och alla är inte akustiska. Han blandar tyvärr in en del distade gitarrer i låtarna vilket jag tycker förstör dem. De övriga som han själv spelar gitarr på är helt klart bäst. Låtarna på skivan är: I Like What I'm Feeling, Put Your Pistol Down, Be the Fool, It Ain't My Fault, Highway 99, The Gypsy's House, Preacher of the Blues, Rose Colored Glasses, F.E.A.R., Jonesboro Blues, Meet Me Down at Son's House, Went Down to the River, Nowhere Blues och Gimme Back My Steering Wheel. Plattans absoluta höjdpunkt är Highway 99!Cole är en duktig gitarrist som jag tycker borde satsa mer på sin akustiska repertoar.

Cam Waters

Cam är inte heller en renodlad bluesartist men spela gitarr kan han. Han har spelat med många av de riktigt stora artisterna och då främst de akustiska. Doc Watson, Maria Muldaur, Spider John Koerner för att nämna några få. "Magical Mystery Train" är en av skivorna som givits ut med honom. Den innehåller 13 låtar: I Didn't Know What To Say, I'm Not Laughing Now, And When I Die, Get Yourself Back Home, Maybe I'll Just Stay Home, The Rocket Motel, Texas, One Less Name In The Telephone Book, Shake Sugaree, Leave Me Alone, Mississippi River Blues, Ragged And Dirty och Like A Highway.

Cam har ett härligt vedmod i sina låtar både vad gäller text och musik. Arrangemangen är berusande bra utförda. Det svänger om Cam Waters.

Blues Preachers

Denna duo har mig veterligen givit ut två skivor. Den första, "Next Stop Beulah Land" kom ut 2008 och innehåller 13 låtar: Daniel, Wabash Rag, Louis Collins, Sittin' On Top Of The World, Saint James Infirmary, Plant The Seed, Goin' Up The County, Nobody's Fault But Mine, Trimmed & Burning, Trouble, Chump Man Blues, Mystery Train och Prodical Son.

Året efter 2009, kom nästa skiva som har namnet "Dry Long So" och innehåller 18 låtar: Pay Day, Big Road Blues, Beulah Land, Creole Belle, Oh Death, I Am a Pilgrim, My Babe, On Your Bond/Happy Meeting in Glory, Bourgeois Blues, Red Hot, The Angel of Death, John the Revelator, The Coo Coo, Hard Time Killing Floor, Trimmed and Burning, You've Got to Move, Goodnight Irene och Be Kind.

Blues Preachers spelar och sjunger i gammal stil som man gjorde för länge sedan. Man flyttas tillbaka till en svunnen tid. Gitarr -och munspel bemästras storartat.

Bill Sheffield

2001 kom Bills skiva One Cent Candy ut på skivbolaget Black Hat Blues. Den innehåller 11 låtar: Hey Romeo, Ernestine, Sweet Lorraine, Chameleon Woman, Don't Come Cryin' to Me, Ramblin' on My Mind, Down on Me, Kokomo, Road to Nowhere, Drinking Gourd och All as One.

2004 var det dags igen. Skivan heter "Hearing Things" och är utgiven av skivbolaget American Roots & Blues Records. Den innehåller 12 låtar: The Error of My Ways, Hearing Things, My Father's Son, 13 Hours on the Highway, Cooter Brown, Anna Lee, The Woman of My Dreams, Over and Over Again, Little Martha, St Peter's Blues (Raise a Little Hell), The Road to Galilee och When You Call My Name.

2006 gavs skivan "Journal on a Shelf" ut för skivbolaget Condon Music. Den innehåller 14 låtar: Cherry Blossom Time, Black Bottom, Back in My Baby's Arms, Trouble (When It Starts), New Tattoo, An Invitation to the Blues, I Don't Hate Nobody, It Don't Bother Me, Comes Easy Goes Easy, You're Still on My Mind, Holy Mother, Shooky Come Home, The Ballad of Brer Rabbit och Journal on a Shelf.

2007 heter skivan "Got a Gig, Gotta Go. Den innehåller låtarna: Three Man Band, Kalamazoo, The Great Society, The Legend of John Montgomery, These Four Walls, 1952 Vincent Black Lightning, Spider, After the Rapture, Cabarnet Sauvignon, Anna Lee, A Greater God och Got a Gig Gotta Go.

Bill är ingen renodlad bluesartist men dessa skivro innehåller ett antal mycket bra akustiska blueslåter och de är väl värda att inhandla.

Big Boy Henry

Richard Henry som han hette föddes i Beaufort NC i maj 1921. Han var gammal när denna skiva, Poor Boy's Blues (1996, New Moon Records) spelades in. Den lyfts av att Lightnin' Wells är med och lirar. Henry var ingen skönsångare men det gör inget. Skivan svänger rejält ändå. Låtarna på skivan är: Rattlesnakin' Mama, Miss Lucy Gray, Beautiful City, Oh Red, Rocky Mountain, Let Me Go Home Gin, Shake That Thing, Poor Man's Blues, Black Rat Swing, Lookin' For Me at Midnight, I'm Mad, Main Street Woman, Pat That Thing och How Long. Big Boy gick bort 2004.

Ruthie Foster

1999 kom Ruthies första skiva "Crossover" ut. Den innehåller 8 låtar som hon alla skrivit själv. Dessa är: Stories, Changes (Annie's Song), Another Rain Song, Crossover, Light Up the World, Real Love, Rainbows och To the Fallen.

"Full Circle" heter nästa skiva (2001) som innehåller 10 låtar: Smalltown Blues, Get Out of My Way, Rain from My Shoulders, Lost in the City, Home, Those Who've Flown Away, Prayin' for Rain, Full Circle, Heal Yourself och The Fight.

"Runaway Soul" utgiven 2002 på bolaget Blue Corn Music och innehåller 10 låtar: Runaway Soul, Woke Up This Mornin', Smalltown Blues, Home, Hole in My Pocket, Give You My Love, Ocean of Tears, Walk On, Death Came a Knockin' (Travelin' Shoes) och Joy. Den Begåvade Ruthie visar på denna skiva vilken fin musiker hon är och vilken bredd hon har. Skivan innehåller både blues och gospel. Den akustiska gitarren hon spelar förgyller verkligen skivan som är genomgående mycket bra. Det svänger om Ruthie!

2004 gavs skivan "Stages" ut på ovanstående skivbolag. Den innehåller 14 låtar: Ocean of Tears, Crossover, Another Rain Song, Real Love, God Bless the Child, Turn Me On, Death Came a Knockin' (Travelin' Shoes), Get Out of My Way, Lost in the City, Prayin' for Rain, Church, Walk On, Oh Susannah och Full Circle.

"The Phenomenal Ruthie Foster" (2007) på bolaget Blue Corn Music innehåller 11 låtar: 'Cuz I'm Here, Heal Yourself, Fruits of My Labor, People Grinnin' in Your Face, Up Above My Head (I Hear Music in the Air), Harder Than the Fall, Beaver Creek Blues, Mama Said, Phenomenal Woman, A Friend Like You och I Don't Know What to Do with My Heart.

"The Phenomenal Ruthie Foster/Stages" från 2008 är en samlingskiva med låtarna från de tidigare skivorna samlade.

"The Truth According to Ruthie Foster" utgiven 2009. Låtar på skivan är: Stone Love, I Really Love You, When It Don't Come Easy, (You Keep Me) Hangin' On, Truth, Love in the Middle, Nickel and a Nail, Dues Paid in Full, Joy on the Other Side, Tears of Pain och Thanks for the Joy.

Andy Cohen & Jack Radcliffe

Gitarristen Andy Cohen och Pianisten Jack Radcliffe spelar tillsammans på skivan "Four Hands, No Waiting" utgiven 2005 på Wepecket Island Records. Låtarna på skivan är 13 till antalet: Four Hands, No Waiting, Midnight Hour Blues, Cincinnati Flow Rag, It's Too Short, Organ Grinder Swing, Weenie man, Furry's Blues, Miss New Orleans, Cold in Hand Blues, Cow Cow Blues, Florida Blues, If I Could Be with You och Honey It Must Be Love. Andy och Jack gör ett bra jobb på skivan det svänger, speciellt på de låtar som de båda spelar tillammans. Akustisk gitarr och piano låter utmärkt ihop. Det är lekfulla låtar som spelas och spelglädjen går inte att ta miste på. Åter igen, Skivan svänger!

Steve Cohen

År 2000 gavs skivan "Duo Personality" ut på skivbolaget Kanie Records. Skivan innehåller 12 låtar: Stones In My Passway, Corrina, Good Morning Miss Brown, Blue Fog, Walkin' Blues, Treated Wrong, Hard Life, Billy the Kid, What Is It About Love, Homeless Blues, The Way I Feel och Soon Gone. Steve har en utmärkt röst och låter lite som Geoff Muldaur ibland. Känslan finns hela tiden närvarande i låtarna. Han bemästrar sin gitarr och spelar varierat och med finess utan extra onödiga krusiduller. Skivan svänger och då den inte bara innehåller traditionella låtar. Spela munspel kan han också och med bravur. Han får på skivan hjälp av Jim Liban på munspel, Peter Roller på gitarr och Paul Black på gitarr.

"Must Have Been Crazy" (2000) på bolaget Orchard är Steves andra skiva som innehåller 12 låtar: Sick Town, Can't Put My Finger on It, Your Kind of Love, I Must Have Been Crazy, You Don't Know What You Want, Dykes Lumber, Don't Worry 'Bout Me, Thinkin' 'Bout Leavin', Some Believe, Spanish Fly, Jenny, Rain May Fall.

"Silent Too Long" utgiven 2000 på Orchard innehåller 11 låtar: Like We Used To, Let's Burn Us a Bridge Tonight, I Want Everything, Home for the Holidays, Georgia Hurricane, I Want to Be a Jock, True Love, I've Got the Strength, If You Need My Love, Silent Too Long och I've Tried.

Walker T. Ryan

Jag har ingen speciell favorit på någon av dessa två skivor. Många eller rättare sagt flertalet av låtarna är både skrikiga och skramliga. Walker kan absolut inte sjunga. Spela gitarr kan han men ofta går det alldeles för fort vare sig han fingerplockar eller anslår alla strängar samtidigt så låter det skramligt även då han spelar slide. Några traditionella blueslåtar finns på skivorna och de framför han på sitt eget sätt. Om han skulle lugna ner sig lite och spela lugnare låtar så kanske han också skulle få tid att framföra dem med känsla för det är något som samtliga låtar saknar. Låtarna känns stressade och blir då lätt platta. Ibland för den till och med tankarna till "Rebell-Robban" spelandes på T-Centralen"! Några ljuspunkter finns det ändå på skivorna men dem får du finna själv.

2005 kom Walkers första skiva "13" ut. Den innehåller som namnet antyder 13 låtar: Mellow Down Easy, I Don't Believe, Found Love, Katie Mae, Hanna & The Mambo Queen, Desperate Man Blues, Nobody Knows You (When You're Down and Out), 2 Many Tears, For Lovin' You, Pony Blues, Goin' Down Slow, Steal Away och Burnin' (Like a Kerouac).

2004 kom hans andra skiva ut "Underdog American Music" som innehåller 14 låtar: Burnin' (Like a Kerouac), Statesboro Blues, Mama Robicheaux, Black Cat at Midnight, Goin' Down to Baghdad Blues, Never Forget (The River Song '04), Werewolf Blues, Corinna, Taxicab Blues, Black Velvet Elvis, Young RD. Blues, Write Me a Few of Your Lines, Blues for Rooster och Hold On.

Scott Perry

2003 kom Scotts första platta, "Hero Worship" utgiven på hans eget bolag Oh Papa Music. Den innehåller 16 låtar samtliga traditionella: I Will Turn Your Money Green, Going To Germany, One Way Gal, Back Door Man, Rattlesnakin' Daddy, See See Rider, Hey Hey Daddy Blues, Spanish Fandango, Jitter Jump, France Blues, Monday Morning Blues, Hard Time Killin' Floor, Stop Breakin' Down, Ragtime Millionaire, I's Be Troubled och Oh Papa.

Scotts andra skiva, "8 Miles to Perryville" (2007) också på Oh Papa Music innehåller 19 låtar: Let Us Get Together, He (Still) Calls That Religion, The New Jitterbug Swing, 8 Miles to Perryville, The Bee & The Apple Tree, The Franklin Blues/ Buckdance, You're Too Ugly Baby, Country Boy, Do You Know What It Means (To Miss New Orleans), Wine Drinkin' Woman, I Love You So, Good Bye Booze, I'm Soo Glad, Police Sergeant Blues, I Wanna Know, In Love Again, Rock Me Mama, Floyd County Rag och Bye Bye Baby Blues. På ett par På ett par av låtarna lirar Pat ukulele. De bästa låtarna är de där han inte spelar själv. Han har en lugn och behaglig röst och sjunger skapligt och gitarrspelet går heller inte av för hackor.

Pat Donohue

Ett tiotal skivor har givts ut med Pat. 1991 kom "Manhattan to Memphis" (Red House Records) ut. 1991 var det dags igen ock även nu för ovanstående skivbolag. Plattan har namnet "Pat Donohue". 1993 "Two Hand Band" för skivbolaget Blue Sky. År 2000 gavs skivan "American Guitar" (Blue Sky). 2002 kom skivan "Two of a Kind": Groovemasters, Vol. 8 ut. Pat Donohue och Mike Dowling spelar tillsammans. 2003 gavs skivan "Back Roads" ut (Blue Sky). 2003 kom "Big Blind Bluesy ut för på samma bolag som tidigare. Skivan innehåller 12 låtar: Trouble In Mind, I Never Cried, Long Tall Mama, Michigan Water, Too Tight Rag, Blind Lemon Extract, Statesboro Blues, St. Louis Blues, Old Lady, Weeping Willow, Kind Hearted Woman och titelspåret Big Blind Bluesy. Pat visar att han verkligen behärskar sitt instrument till fullo. Rev. Gary Davis sade en gång att "man ska tänka på gitarren som ett piano" Det är den känslan man får då man lyssnar på skivan.

2003 kom "Life Stories" ut följd av Profile (2005) och "Freeway Man" (2008).

Larry Johnson & John Hammond

Larry Johnson har hängt med länge i bluesvärlden likaså har ju John Hammond. Tillsammans finner man dem på skivan "Midnight Hour Blues" från 1995 för bolaget Collectables Records. Skivan innehåller 11 låtar: Blood Red River, One Room Country Shack, Saturday Evening Blues, Peace Breakin' People, Walkin' Blues, Mama-Less Rag, Red River Dam Blues, Nobody's Biz-Ness, Midnight Hour Blues, When Things Go Wrong och Tell Me Mama. Det märks att Larry och John trivs ihop för det avspeglar sig på skivan som är fylld med spelglädje och den gungar verkligen. Speciellt på låtarna där Larrys fingerplock blandas med Johns slidegitarr.

Brian Kramer Trio & Friends

Den amerikanske bluesgitarristen, sångaren och låtskrivaren Brian Kramer, nu boende i Sverige har givit ut några skivor sedan debutskivan "Live at the Folklore Center". Denna skiva är den bästa han åstadkommit tycker jag. Den är inspelad live utan några konstigheter. Musikerna i hans närhet trivs och det skämtas en del så att stämningen är god. Brians röst passar verkligen in här och vad gäller hans gitarrspel så finns det absolut inget att klaga på.

Låtarna på skivan är: *What It Appears to Be, *Sweet Lina, Can't Be Satisfied, Someday Baby, Come on in My Kitchen, *You Don't Know My Mind, God Don't Never Change, *Bottle Up and Go, Crazy About You, Blue Prelude, I Believe in You och bonuslåten *Trouble in Mind.

Brian har tiden för sig och har utvecklats som artist och det verkar fortsätta och det är glädjande. Jag gillar hans självdistans och humor, han är en frisk fläkt i den svenska bluesjungeln.

Warner Williams & Jay Summerour

Dessa två musiker påminner lite om Brownie McGhee och Sonny Terry. Warner som är en verkligt duktig gitarrist som det gungar skönt om gör inga invecklade krumbukter på sin gitarr och det behöver han inte heller, Det räcker som det är. Han är ingen skönsångare men har en skrovlig röst som passar musiken. Jay som spelar munspel och sjunger med på en del låtar är en duktig munspelare. Även om man lyssnar på alla deras skivor på raken så ledsnar i alla fall inte jag. Duon förmedlar både mycket humor och värme. Det märks att de har distans till sig själva.

Den första skivan, "Little Bit a Blues" kom ut 2002 och innehåller 14 låtar: Good Mornin' Little School Girl, Key To The Highway, Big Bug in My Beer, Rocks in My Pillow, Shanty in Old Shantytown, Run Here Pretty Mama, I Got a Letter, C.C. Rider, Froggy Went a Courtin' Big Boss Man, Step It Up and Go, I Done More for My Baby, Diggin' My Potatoes och One Day at a Time.

"Blues Highway" är duons andra platta. Den såg dagens ljus 2004 och innehåller 14 låtar: Step It Up and Go, Ain't Gonna Pick No More Cotton, Diggin' My Potatoes, Bring It on Down to My House, Key to the Highway, I'm Confessin' That I Love You, Good Morning Little Schoolgirl, Mouse on the Hill, Hey Bartender There's a Big Bug in My Beer, Worried Life Blues, I Got a Woman, I Feel So Good, Honeysuckle Rose och Little Bit a Blues Theme.

"Down 'N' Dirty" är namnet på den 3:e skivan. Den innehåller 13 låtar: Black Cat Bone Blues, My Blue Heaven, I Got a Woman, I Can't Help It (If I'm Still In Love With You), I'm Gonna Move Way on the Outskirts of Town, Blueberry Hill, Ain't Gonna Pick No More Cotton, Sweet Thang, Greyhound Bus Blues, Whiskey Headed Woman, Georgia on My Mind, Where'm I Gonna Live When I Get Home och I Got the Blues So Bad.

2009 kom Warner ut med en platta som soloartist. Den har namnet Christian Jubilee och innehåller 11 låtar: Sign Me Up for the Christian Jubilee, Amazing Grace, Just a Little Talk with Jesus, What a Friend We Have in Jesus, Last Mile of the Way, I Shall Get Home Some Day, Farther Along, I'll Fly Away, Pass Me Not, Precious Lord Take My Hand och The Old Rugged Cross.

Bill Sims Jr. & Mark LaVoie

Denna duo liknar till mångt och mycket Cephas och Wiggins. Det är lätt att tröttna på dem efter ett par låtar. De låter i stort sett likadant på alla låtar. Bill som sjunger på nästan alla låtar låter snuvig men sjunger med känsla. Det är inget fel på hans gitarrspel, det är utmärkt. Mark är en utmärkt sångare och det är synd att han bara sjunger själv på en låt (Pickin' My Tomatoes). Munspelet behärskar han som handen i handsken. Låtarna på skivan är: Hesitation Blues, *Going Down that Road Feeling, Go Down Hannah, *Must Have Been the Devil, Telephone Blues, Going Uptown, *Diggin' My Potatoes, Blues for Breakfast, Meanest Old Woman, *Going Down to Louisiana, Gotta Go Down, *Cornbread Beans and Motasses och *Big Leg Woman.

Bradley N. Litwin

Den första skivan med Bradley kom ut 2000 och har namnet "I'll Give You the Bus Money, Honey". Den innehåller 12 låtar (inte alla är blues). Låtarna är: Crossroads, Careless Love, I'll Give You the Bus Money Honey, Without Your Love, 'Tain't Nobody's Business, Police Dog Blues, Bleeding Hearted Blues, My Little Porcupine, Old Rockin' Chair, Paper Doll, Key to the Highway och Don't Look Back. Bradley har en varierande röst låga och höga toner om vartannat, dock inte i samma låt men olika låtar sjunger och spelar han i olika tonarter. Det är inget fel på hans röst och inte heller på hans gitarrspel. Han har en säregen stil vad gäller båda. Att lyssna på honom är att förflytta sig bakåt i tiden till 20-talet.

Skiva nr. 2 heter "You Rascal You" och kom ut 2002 och innehåller 14 låtar, (alla är inte blues). Mr. Diddie Wa Diddie, You Rascal You, Woah Tillie Take Your Time, Please Consider Me, St. Louis Got Tickled, One Meatball, Too Tight Rag, What Are You Doing New Year's, Wor Shu Up, Louisiana Fairy Tale, Love In Vain, I Can't Give You Anything But Love, Baby Please Come Home och You Always Hurt the One You Love. Samma omdömen som ovan gäller denna skiva.

Precious Bryant

Terminus Records gav 2002 ut Precious Bryants första skiva "Fool Me Good". Skivan innehåller 15 låtar: Broke and Ain't Got a Dime, Black Rat Swing, Blues All Around My Bed, Fool Me Good, Precious Bryant Staggerin' Blues, Don't Let the Devil Ride, You Don't Want Me No More, Don't Mess Up a Good Thing, Don't You Wanna Jump, Wadn't I Scared, Fever, Ups and Downs, Peepin' Out My Window, When the Saints Go Marching In och Georgia Buck. Precious är varken en stor sångerska eller gitarrist men det svänger ordentligt om henne ändå. Hon har en varm röst och en egen spelstil.

"The Truth", Precious andra skiva kom ut 2005, även denna på Terminus Records. Den innehåller 14 låtar.

"My Name Is Precious" (Music Maker) 2005 innehåller 26 låtar.

Sheila Wilcoxson

Den här tjejen kan både spela gitarr och sjunga. Läs mer om henne här nedan (Back Porch Blues). Det svänger riktigt rejält om henne. Det finns faktiskt inte en enda dålig låt på skivan som heter "Backwater Blues" och gavs ut 1997 på Burnside Distribution. Låtarna är: No Business, Bad Sport Blues, Keep Your Eyes Open, Sweet Misery, Louie, Revival Day, Honey Let Me Lay It on You, Bisquit Roller, Backwater Blues, Testosterone Poisoning, Looky Looky Yonder/Black Betty och John the Revelator. Skivan ger mersmak och är farligt beroende framkallande.

John Campbell

Den här killen kunde verkligen spela gitarr. Han hade om han fått leva blivit lika stor eller större än Stevie Ray Vaughan. Tyvärr dog han i sömnen i en hjärtattack 1993, bara 41 år gammal.

John har spelat in 3 st. skivor. De två första "One Believer" och Howlin' Mercy" är modern elektrisk blues. Den skiva vi ska tala om idag är Johns sista skiva. Den heter "A Man & His Blues" utgiven av Blue Rock'It 1994. Skivan innehåller 9 låtar och på några spelar han tillsammans med Ronnie Earl. Låtarna är: Going To Dallas, Bad Night Blues, Judgement Day, Bluebird, Deep River Rag, Texas Country Boy, Sittin' Here Thinkin', Sunnyland Train och White Lightnin'. Skivan är fylld av spelglädje och det fingerplockas och svänger vilt om John och Ronnie.

John "Juke" Logan & Doug MacLeod

Dessa två bluesmusiker återfinns på skivan "Live as It Gets" (Live) som utgavs på skivbolaget Mocombo Records 1999. Cd-skivan innehåller 13 låtar: Doola, Hustler, Tight White Pants..., Chill on Cold, Doug's First Protest Song..., Grease in My Gravy, Nosy Neighbors, High Priced Woman, Love Engineer, The Chill on Cold, Cold Rain, Hey Bartender (Don't Pour Your Booze Too Slow) och What Is doola. Det är en gemytlig inspelning och det hörs att Johnny och Douglas har kul tillsammans på skivan där de under presentationen verkligen förhöjar varandra med superlativer till skyarna. Spelglädjen riktigt sprudlar. Skivan är värd att införskaffa. Det vor kul med fler skivor som denna med dem!?

Paul Oscher & Steve Guyger

Dessa båda herrar har tillsammans givits ut på skivan "Living Legends" från 2000. Den innehåller 14 låtar: Gotta Go Now, Hide Away, All Night, Sometimes I Wonder, Ode to Billie Joe, Talk a Little Walk With Me, My Love Is, What Have I Done, Sugar Mama, The Things I Used to Do, Thunder, Sandra Lee, Have Mercy och I'll Go Out Walking. 3 av låtarna är skrivna av Guyger, 2 st. skrivna av Oscher och 1 av dem båda. De övriga låtarna är skrivna av andra. Det svänger om duon som gör det de gör bäst. Munspel och gitarr är vad som gäller här och det är inte helt "unplugged" men det gör inget. Skivan svänger ändå.

Hans Theessink & Gerry Lockran

1982 gavs denna underbara platta, "Cushioned for a Soft Ride Inside" ut med Hans Theessink och Gerry Lockran. Den innehåller 12 låtar: *Cottonfields/Breaking Down the Henhouse, *New Cocaine Blues, Midnight Special, Morning Train, *Going to Brownsville, *Will the Circle Be Unbroken, Come Back Baby, Love Sweet Love, Sidewalk Hobo, Too Many Drivers, Charly Stone och All The Good Times. Plattans stora behållning är faktiskt Gerry Lockran som med sin hesa och något basiga röst visar att han verkligen kan sjunga blues.

Att Hans har en skön sångröst och att han kan sjunga är ju ingen överraskning. Tillsammans har de tu verkligen skapat en riktig godbit. Gott om spelglädje präglar i stort sett samtliga låtar. Tyvärr finns inte Gerry med oss längre. Han är död sedan många år. Nu är det bara att försöka få tag i plattor med Gerry för jag har fått mersmak. Gerry hade verkligen en personlig stil och skulle om han fått leva blivit riktigt stor i bluessammanhang.

Richard Ray Farrell & Steve Guyger

Richard är en duktig gitarrist och sångare på uppåtgående. Det har givits ut 4 plattor med honom.

År 2000 kom plattan "Street Songs, Jazzy Tunes & Down Home Blues" ut. Den innehåller hela 20 låtar: Just Keep Lovin' Her, Five Foot Two Eyes of Blue, Big Road Blues, Somebody Stole My Gal, And It Stoned Me, Ain't Got a Home, Good Gin Blues, It's Your Fault, Walkin' and Lookin' Blues, Shakin' That Thing, Shiver Me Timbers, How Can You Face Me, Come Back Baby (Let's Talk It Over One More Time), Walkin' a Tightrope, Go Back to Your No Good Man, Sassy Mae, Forty Days & Forty Nights, Mystery Train, Gambler's Blues och Church Street Shuffle.

"Bohemian Life" (2003) innehåller 16 låtar: Fine Little Number, Cold Heart, Lawfully Wedded Wife, Natch'l man, School of Hard Knocks, Bad Intentions, Jealous Man, Blues All in My Home, Mean Case of the Blues, Oh Sunny Day, My Heart Beats Just for You, I Was Wrong, The Hard Road, Jitterhoppin', You Got It och Bohemian Life.

"Acoustic Roots" (2005) innehåller 19 låtar: Diggin' My Potatoes, I Want You to Know, One Dime Blues, Shake Em on Down, Ella Speed, Sassy Mae, Lonely Widoer, Mean Mistreater, Buck Dancer's Choice, Jivin' Woman Blues, Poor Boy, Rope Stretchin' Blues, Fixin' to Die, Louis Collins, Jinx Blues, Let's Get Drunk Again, John Henry, Too Many Drivers och Blues-Flamenco.

"Down Home Old School Country Blues" (2006) innehåller 16 låtar. På skivan har Richard hjälp av den mycket skicklige Steve Guyger på munspel. Paret kompletterar varandra på ett mycket bra sätt på samtliga låtar. Det hörs att de trivs tillsammans. Låtarna är: Good Mornin' Little School Girl, Cool Cool Place to Go, Rollin' and Tumblin', I Gotta Go, Friar's Point Blues, Oh Red, Cocaine Blues, Gimme Mine Now, That's Alright, Keep Your Hands off Her, Sail On, Big Road Blues, Early in the Morning, You Can't That Stuff No More, Baby Please Don't Go och Diggin' My Potatoes.

"Stuck on the Blues" där han spelar och sjunger tillsammans med Marco Pandolfi. Skivan innehåller 14 låtar och 4 av dem har Farrell skrivit själv. Låtarna är: I've Got My Fingers Crossed, Phonograph Blues, Dollar for Dollar, Pound for Pound, Share Your Love with Me, Honey Bee, You Gonna Quit Me, Honey Babe, One Dime Blues, I Once Was a Gambler, Hook Line & Sinker, Kid Man Blues, Stuck on the Blues, Make My Getaway och Walkin' on Thin Ice.

Jag hoppas höra mer av och med Richard och Steve i framtiden!

Pat Wictor

Pat var en duktig Lapsteel-gitarrist. Han spelade ju inte bara blues utan var bredare än så och var också en duktig låtskrivare och sångare med en varm och känslig röst som i stort sett aldrig tog i riktigt i låtarna.

Det har givits ut en 7, 8 plattor med Pat Wictor. Dessa två skivor här nedan tillhör enl. min menning de bästa av dem.

"Waiting for the Water" från 2004 innhehåller 10 låtar. Jag har fastnat för 4 av låtarna: Train I Ride, Death Letter, Sugar Baby och Hard Time Killing Floor Blues.

Nästföljande skiva "Heaven Is So High...an I'm So Far Down" från 2006 innehåller 10 låtar. 2 låtar nämnes här: You Got To Move och Come Back Baby.

"Sunset Waltz" från 2008. Den innehåller 11 låtar och jag nämner här Thick Skinned Blues, Mr. Blues och Existentialist Blues. Denna platta blev Pats sista.

Det har givits ut ytterligare en skiva efter Pats död. Den heter "Living Ever-Lovin' Live". Skivan innehåller 15 låtar som sammanställts från olika liveframträdanden. Medverkande på skivan är att notera: Abbie Gardner från Red Molly och Toby Walker för att nämna några.

Buddy Guy & Junior Wells

"Alone & Acoustic" är namnet på Buddy och Juniors skiva från 1991 (Alligator). Skivan innehåller 15 låtar: Give Me My Coat and Shoes, Big Boat (Buddy and Junior's Thing), Sweet Black Girl, Diggin' My Potatoes, Don't Leave Me, Rollin' and Tumblin', I'm in the Mood, High Heel Sneakers, Wrong Doing Woman, Cut You Loose, Sally Mae, Catfish Blues, My Home's in the Delta, Boogie Chillen, och Medley: Baby What You Want Me to Do/That's Alright.

Buddy Guy är en mycket skicklig gitarrist som varit verksam väldigt länge nu. Lite trist att han inte spelar akustiskt lite oftare på skiva. Junior Wells, också gammal i gamet är ingen överaskning, han spelar munspelet som vanligt. Buddy & Junior spelar en svängig och jordnära blues utan konstigheter. De kompletterar varandra på ett enastående sätt. Båda kan också sjunga och gör det med känsla. Precis som det ska vara. Vad mer kan man önska. Jo, fler skivsläpp med denna du spelandes akustiskt! Det vore något det.

Kenny Neal & Billy Branch

"Double Take" heter Kenny och Billys svängiga skiva som kom ut 2004 för skivbolaget Alligator. Den innehåller 12 låtar: Going Down Slow, The Son I Never Knew (Take 2), I Just Keep Loving Her, My Babe, Early One Morning, Going to the Country, Don't Start Me Talking, Mannish Boy, Billy and Kenny's Stomp, Baby Bee, Northern Man Blues, The Son I Never Knew (Take 1).

Dessa två herrar kompletterar varandra perfekt. Det är riktig "Down Home Foot Stompin' Blues" som dessa herrar presterar. Enkelt och effektivt! De är båda mästerliga på sina instrument. Kenny borde ge ut fler album där han spelar akustisk gitarr och sjunger. Billys munspelande är som vanligt brilliant. De kan också båda sjunga och gör det bra utan att på något sätt sväva ut.

Eric Clapton

En bluesblog utan ovanstående artist skulle gapa tom utan Clapton. Han är en utmärkt gitarrist både vad gäller elgitarr eller akustisk. En del människor tycker han är världens bästa gitarrist vilket jag inte alls håller med om. Det finns många som är lika bra, om inte bättre än honom men det lämnar vi därhän. Eric har ju varit med väldigt länge nu och har under sin karriär varit mycket produktiv både som soloartist och i olika grupper han spelat med och i. Samma sak gäller olika artister han spelat med och på deras skivor och det är många det. Han gör sig i alla fall bäst på akustisk gitarr tycker jag.

De två bästa skivorna med honom är "Unplugged" från 1992, MTV-spelningen Live) Låtarna på skivan är 14 till antalet och de som är värda namnet är: Before You Accuse Me (Take a Look at Yourself), Hey Hey, Nobody Knows You When You're Down & Out, Layla, Walkin' Blues, Alberta, San Francisco Bay Blues, Malted Milk och Rollin' and Tumblin'.

Den andra plattan av rang är "Me and Mr. Johnson" (2004). Den innehåller 14 låtar (det är inte riktigt unplugged) men låter ändå bra. Låtarna jag fastnat för är alla helt enkelt. When You Got a Good Friend, Little Queen of Spades, They're Red Hot, Me and the Devil Blues, Travelin' Riverside Blues, Last Fair Deal Gone Down, Stop Breakin' Down Blues, Milkcow's Calf Blues, Kind Hearted Woman Blues, Come on in My Kitchen, If I Had Possession Over Judgement Day, Love in Vain, 32-20 Blues och Hell Hound on My Trail. (Bättre än så här kan det inte bli)!

Catfish Keith

Keith Daniel Kozacik som han egentligen heter är född 1962 i East Chicago, Indiana. Han är en imponerande gitarrist på alla sätt och vis. Han är en också en duktig låtskrivare vilket han visar på platta efter platta. De traditionella låtar han spelat in eller framför blir hans egna eftersom han spelar och sjunger dem som ingen annan. Det svänger riktigt rejält. Däremot kan man ju önska att han vore en bättre sångare men nu är det som det är. 10 skivor har Catfish hunnit med sedan debutplattan Pony Run (1999) Den innehåller 12 låtar: *I Just Can't Help It, *Pony Run, *Champagne Charlie, Funky Butt, Butt Dance, Wing and Player, So Cold in China, Buffalo Gals, Sweet Potatoes, Catfish Blues (Pretty Women Swimmin' After Me), *Canned Heat och Goggone My Bad Luck Soul.

Cherry Ball (1993) innehåller 14 låtar: Mr. Catfish's Advice, *Cool Can of Beer, Your Head's Too Big, By and by I'm Going to See the Kind, Cherry Ball, Rabbits in Your Drawers, Swim Deep pretty Mama, *Hawaiian Cowboy, Deep Sea Moan, Goin' Up Norht to Get My Hambone Boiled, *Ramblin' Blues, Leave My Wife Alone, *Mama Don't You Sell It Papa Don't Give It Away och That Ain't No Way for Me to Get Along.

Fresh Catfish (2001) Innehåller 14 låtar: *High-Heeled Sneakers, Way Out West, *Sweet Potatootie, Happy All the Time, Way Down in Texas, Kohala March, You May Think Funny, *Uncle Ned Don't Lose Your Head, *Cairo, Asked You a Favor, *Streamline Train, *Down by the Wishing Well, Getting Away With Something och God Don't Never Change.

Jitterbug Swing (2001) Innehåller 15 låtar: Jitterbug Swing, Slap a Suit on You, Come Back Old Evil, Blues at Midnight, Twelfth Street Rag, Move to Louisiana, Gonna Live That Life, Preaching the Blues, Goin' Down to Memphis, Texas Tea Party, Oh Captain, Fistfull of Riffs, Police and a Sergeant, Tell Everybody och Takin' My Time.

Pepper in My Shoe (2001) Innehåller 10 låtar: Jealous Hearted See, Knockin' Myself Out, Saturday Nught Stroll, Oh Mr. Catfish, Daddy Where You Been?, Pepper in My Shoe!, You Got to Move, Tell Me Baby, Nineteen Bird Dogs och Howlin' Tom Cat.

Twist It Babe (2001) Innehåller 12 låtar: What We're Havin' In Illinois, Eagle Bird, Walk Across the Ocean, *Brownskin Gal, *One Kind Favor, Your Bisquits Are Big Enough for Me, Long-Haired Doney, *Jack I'm Mellow, Dark Was the Night Cold Was the Ground, *Twist It Babe, Keep Your Lamp Trimmed and Burning och *Back In Nagasaki.

A Fist Full of Riffs (2001) Innehåller 13 låtar: A Fist Full of Riffs, Mr. Catfish's Advice, Kohala March, Kauaiian Cowboy, Freckless, Gonna Live That Life, High Society, Knockin' Myself Out, Motherless Children, Down Island Annie, Way Out West, Dark Was the Night Cold Was the Ground och Twelfth Street Rag.

Sweet Pea (2005) Innehåller 13 låtar: Gonna Get My Hambone Boiled, Lightning Flash Thunder Roll, Salty Thang, When I Was a Cowboy, A True Friend Is Hard to Find, Put Your Bucket in Your Basket, Blotted out My Mind, Baby I'm a Fine Artiste, Deep Sea Moan, Pile of Plates and a Carving Knife, Little Sweet Pea, That Ain't No Way for Me to Get Along och I'm Going to German.

Rolling Sea (2006) Innehåller 13 låtar: Weep Like a Willow (Hey Pretty Mama), She's a Hum Dum Dinger from Dingersville, Racketeer's Blues, Bye and Bye I'm Going to See the King, Out on the Rollin' Sea, Jealous Hearted See, My Little Girl (She Bust Her Drawers), Roll You in My Arms (Just Like a Wagon Wheel), Mr. Crump Don't Like It, Soul of a Man, Monday Morning Blues, Sign of Judgement och Tell Everybody in Your Neighborhood.

If I Could Holler (2007) Innehåller 14 låtar: If I Could Holler, Pack My Little Suitcase, The Cuckoo, *Malted Milk, Rock Me, Losin' Out, *Big Fat Woman, Gonna Live That Life, West Indian Waltz, Cross the River of Jordan, Nineteen Birddogs, *My Gal, Jitterbug Swing och Satisfied Tickled Too.

M.S.G. The Acoustic Blues Trio

Denna trio som spelar Piedmontblues har givit ut två plattor. Den första heter "Meet Me in the Middle" och gavs ut 2006. Den innehåller 12 låtar: There Is Always One More Time, The Home Coming Song, *Frankie and Johnny, *You Don't Know My Mind, Midnight Special, Jody's Got Your Girl, Isabel, *Race Track Blues, *Get Right Church, Hammer Ring/Take This Hammer, *Be My Husband och Come to Me in Prayer. Låtarna jag fastnat för är märkta med en * före låtnamnet.

Bandmedlemmar är Jackie Merritt på munspel, Miles Spicer på gitarr (har lärt sig av John Cephas) och Resa Gibbs på sång. Det svänger rejält om Acoustic Blues Trio. Det märks att musikerna både trivs, har kul och har stor kunskap.

Skiva nr. 2, "Done Spoke My Mind" (2008) innehåller 14 låtar varav låten Race Track Blues är exakt samma inspelning som på skivan ovan. Lite trist tycker jag. Låtarna på denna platta är: Mean Church People, Resolution, The Katrina Flood, Race Track Blues, Penniless Rag, It's Always Something, *Ain't No Grave, *Come Back Baby, Fast Food Mama, *I Need More Trouble Like This, Sometimes, Go Down Oh Hannah och *I Heard the Angels Singing.

Dessa båda skivor är väl värda att inhandla.

Roger Hubbard

Engelsmannen Rogers Hubbards debutskiva "Brighton Belle Blues" kom ut 1971 och gavs ut på cd-skiva 2006. Den innehåller 14 låtar. Dessa är: *Crow Jane, A Rag, *Make Me a Pallet on the Floor, Brighton Belle Blues, West Coast Blues, *Hellbound on My Trail, Fightin' the Jug, Detroit Blues, Sloopy Rag, *Cigareet Blues, Amanda Jane, Kind Hearted Woman Blues, Janda och Satisfied. Låtarna jag fastnat för är märkta med * framför. Övriga soloskivor med Roger är:

Danger Deep Mud (2003) och Out of my Hands (2007).

Som soloartist är Roger utmärkt. Han både spelar och sjunger bra men det vore roligt om det gavs ut fler skivor med honom som akustisk bluesartist.

Roger uppträder fortfarande både solo men också med sin grupp vid namn Buick 6. Fyra (4) skivor har givits ut med grupen.

Stefan Grossman

Denne gigant då det gäller akustisk Blues, Ragtime och Folkmusik är ett måste att ha med. Han har hängt med sedan i början av 60-talet. Han lärde sig liksom Roy Book Binder spela gitarr av Rev. Gary Davis. Han har också lärt sig av Mississippi John Hurt, Son House, Skip James mfl. Stefan är en riktig auktoritet i gitarrvärlden då det gäller akustisk blues. Han har många historier att berätta om både artister och låtar. 1964 bildades bandet The Even Dozen Jug Band bestående av Stefan, John Sebastian, Joshua Rifkin, Maria Muldaur, David Grisman och Steve Katz. Stefan Grossman är historiker och lärare och för närvarande undervisar han i gitarr med hjälp av video, Vestapol Videos. Ett antal gittarböcker med tabulatur har han också givit ut samt att han haft skivbolaget Kicking Mule Records. Under ett tiotal år bodde Stefan i England där han spelat med bla. John Renbourn och John Fahey som han både givit ut skivor tillsammans med. Stefan har givit ut bortåt 40 skivor snart senda 1966. Alla som är intresserade av akustisk bluesgitarr stöter förr eller senare på Grossman. Stefan sjunger väldigt sällan även om det finns några inspelningar med honom då han gör det. Ett exempel är då han sjunger och spelar Cocaine Blues live. Det är inget fel på hans röst och han sjunger inte illa alls så det är lite förvånande att han inte gör det oftare eller alltid då han är så duktig på gitarr så skulle det berika hans musik mycket. Tack Stefan för allt du gjort för akustisk gitarrblues!

Chris Smither

Också Chris Smither har varit med sedan början av 60-talet. Alltså ytterligare en entertainer som är gammal i gamet. Chris är en väldigt skicklig gitarrist och fingerplockar strängarna med lätthet och elegans. Girarrspelet flyter alltså obehindrat. Han är inte en renodlad bluesgitarrist utan är bredare musikaliskt än så. Sjunga kan han också även om jag har lite svårt för hans röst så gör han det bra, sjunger alltså.

Chris har givit ut ca. 15 skivor sedan hans debutplatta "I'm a Stranger Too" från 1970. Låtar från hans skivor som jag fastnat för är: Devil Got You Woman, Love You Like a Man, Look Down the Road, Down in the Flood, Statesboro Blues, Friend of the Devil, John Hurt Medley, No Money Down, Maybelline, Ninety Nine Year Blues, Sitting on Top of the World, High Heel Sneakers/Big Boss Man, Lonesome Georgia Brown, I Got Mine, Shake Sugaree, Memphis in the Meantime, Jailhouse Blues, Dust My Broom, Sportin' Life, Dunkan and Brady, Train Home, Candy Man, Leave the Light On, Blues in the Bottle och John Hardy. Som synes har jag i stort sett bara valt traditionella låtar.

Harry Manx

Harry har många strängar på sin lyra då han spelar gitarr, banjo, munspel och det 20-strängade indiska instrumentet Mohan Veena. Detta instrument lärde han sig spela under 5 år i Indien av Vishwa Mohan Bhatt som han också bodde hos. Kort sagt så är Harry en multiinstrumentalist. Några tycker att han är länken mellan den Amerikanska bluesen och den indiska musiken då han blandar stilarna och gör det bra. Det märks att musiken vare sig den kommer ifrån Amerika eller Indien är besläktad. Harry har jämförts med Kelly Joe Phelps i vissa sammanhang. Det ligger en del sanning i detta då de påminner lite om varandra både då det gäller spelstil, sångteknik och likheten i rösten. Det enda jag har lite svårt för är hans utfyllnad i vissa låtar tex. då han sjunger "Ayayayay" som jag ibland finner lite irriterande. Annars är spännande att lyssna på Manx då man lätt faller in i hans musik, lite som i trans. Det är detta som triggar Harry på hans konserter, alltså kontakten med publiken som han vill föra in så djupt i musiken som det nu går. I vissa låtar talar vi om riktigt tung-gung även om musiken är oelektrifierad. Harry har spelat in en del plattor sedan debutplattan "Dog My Cat" som kom ut 2001 som jag finner vara alldeles lysande. Harry Manx är väl värd att lyssna på då man hela tiden upptäcker något nytt i hans musik.

Låtar på ovanstående skiva är: Can't Be Satisfied, Bring That Thing, Good Morning Stranger, Rueben's Train, Lay Down My Worries, Rag Bihag (Dusk Rag), Sunday Morning Ascension, Baby Please Don't Go, Brick and Stone, Song for William, Love Ain't No Game, Shame Shame Shame och Rag Jag (Evening Rag).

Övriga plattor med Manx:

Wise and Otherwise (2002)

Jubilee (2003)

Road Ragas Live(2005)

West Eats Meet (2005)

Mantras for Madmen (2005)

In God We Trust (2007)

Live at the Glen Gould Studio (2007)

Bread and Buddha (2009)

Kelly Joe Phelps

Somliga tycker kanske att Kelly Joe är mer åt jazzhållet än åt bluesen. Själv tycker jag att han passar in i bluesfacket. Det är väl ingen renodlad blues han ägnar sig åt men det är ändock blues enl. min mening. Kelly joes första platta "Lead Me On" kom ut 1995 för Burnside Distribution och är fylld med 13 låtar och 6 av dem har han skrivit själv. Hans röst är hes och väser ibland fram orden, kanske även något sluddrigt ibland men han sjunger med känsla.Hans gitarrstil är Lapsteel då han spelar både slide och fingerplockar med gitarren liggandes i knäet. Låtarna på skivan är: I've Been Converted, Hard Time Killin' Floor Blues, Where Do I Go Now, Love Me Baby Blues, Lead Me On, Jesus Make up My Dying Bed, Leavin' Blues, Marking Stone Blues, The Black Crow Keeps Flying, I'd Be a Rich Man, Someone to Save Me, Motherless Children och Fare Thee Well.

Nedan övriga plattor med Kelly Joe Phelps.

1997 Roll Away the Stone

1999 Shine Eyed Mister Zen

2001 Sky Like a Broken Clock

2003 Slingshot Professionals

2005 Tap the Red Cane Whirlwind (live)

2006 Tunesmith Retrofit

2009 Western Bell

John Hammond Jr.

John född 1942 var med redan under 60-talets början och banade väg för Mississippi John Hurts, Rev. Gary Davis, Skip James och även Jimi Hendrix karriärer. Under de ca. 50 år hans karriär spänner över har han givit ut ett mycket stort antal album. Någon låtskrivare har han aldrig varit och kommer nog aldrig heller att bli. Han ägnar sig uteslutande åt traditionella låtar. Detta ska vi vara glada över då han helt klart bidragit med intresset för bluesen och inte minst den akustiska där han enligt min mening gör sig absolut bäst. Han är inte rädd för att ta i när det behövs då det gäller sången men är väl inte någon stor sångare men hans grymtanden och läten fyller sin funktion. Han sjunger med känsla eller råhet då det behövs. Rösten har mognat och blivit djupare under åren vilket ju är naturligt. Gitarren behärskar han till fullo, det spelar då ingen roll om vi talar fingerpicking, slide/bottleneck eller elgitarr han behärskar dem alla med bravur. Också här har han blivit bättre. Vad gäller munspelandet så blir det inte lika mycket superlativer från min sida. John solar inte så mycket på munspelet och det blir heller inga sköna böjninar av toner på det 10-radiga munspelet trots att han behärskar det blir det mest ett pip här och ett där. På vissa låtar förekommer det mycket munspel och på andra lite eller inget. Det gör dock inte så mycket då det i vissa låtar både fyller ut och berikar. Det behöver och ska i vissa fall inte heller låta vackert. Musiken ska ju också tala till våra sinnen. Hans mysik svänger i alla fall. En del kritiker har kallat John för den vite Robert Johnson. På tal om honom så har John gjort en dokumentär om Robert Johnson som är mycket intressant och där träffat och samtalat med en gammal flickvän till Robert och några av hans idag levande släktingar. John Hammond har många strängar på sin lyra och hoppas han får vara med oss länge ännu. Han har satt ett stort eller snarare gigantiskt avtryck i blueshistorien.

John Cephas & Phil Wiggins

Cephas och Wiggins är duon som låter i stort sett likadant på alla skivor de givit ut. Det är inget fel på varken gitarrspel, munspel eller sång. Också olika stilar av blues förekommer men det är i huvudsak Piedmontblues som gäller i deras fall. Cephas är gitarristen och Wiggins står för munspelandet. Det är svårt att riktigt rekommendera någon speciell platta som duon givit ut. Att lyssna på en låt här och en där är inget problem men att lyssna på en hel skiva tycker jag kan vara tröttande. Men smaken är ju som baken så kanske du som läser detta har en annan uppfattning. Att Cephas och Wiggins finns med här är för att de satt ett stort avtryck i bluesen under sin tid.

Cool Down heter plattan från 1996 som består av 14 låtar. Ingen av dem bättre än den andra. Låtarna är: Action Man, Man Without a Future, Screaming and Crying, No Ice in my Bourbon, The Blues Will Do Your Heart Good, Caroline in the Morning, Backwater Blues, Goin' to the River, Cool Down, Special Rider, Hard Liquor, Nine Pound Hammer, Right of Way Blues och Twelve Gates to the City.

Tyvärr så blir det inga fler skivor då John Cephas som var mycket äldre än Phil Wiggins avled förra året.

Beaucoup Blue

Far och son David och Adrian Mowry är duon Beaucoup Blue som huserar i Philadelphia. De har en skön stil och låtarna svänger verkligen. De spelar båda gitarr och turas om att sola. En av dem kompar och den andra spelar slide. De turas om med gitarrspelet liksom med sången. De sjunger båda bra och i refrengerna sjunger de ofta i stämmor. Beaucoup Blue är värd sin vikt i guld och är en fröjd för örat att lyssna på samt att det är väldigt svårt att ledsan på.

Debutplattan, "Hearts at Home" som kom ut 2005 består av 13 låtar: *Little Wheel, On My Way, *Make Me a Pallet on Your Floor, *Lonesome Blues, Stompin' at the Savoy, Rainy Night in Georgia, On the Corner, I Heard Gabriel Singing, Four in the Morning, It Hurts Me Too, Heartache on Horizon, *I Surrender och Hearts at Home. Höjdarlåtarna är märkta med *.

Nästa platta att ges ut är "Out of the Woodwork" (2005) som innehåller 12 låtar.

Beaucoup Blues senaste platta är "Free to Fall" som innehåller 12 låtar.

Dave MacKenzie

Med humoristiska texter och bra gitarrspel kommer man långt. Det gäller i alla fall i Daves fall. På debutskivan "All New Slender Man Blues" som utkom 1995 finns dessa ingredienser. Daves röst är varm och lungnande och han låter aldrig ansträngd eller stressad i sin sång. Rösten har likheter med Big Daddy 'O'. Låtarna på skivan, 12 stycken för att vara exakt är dessa: Start the party, Pay Your Own Way, King of the Blues (I Ain't Even Tryin'), Don't Say Nothin' Bad, I Don't Like Little Kids, Honeymoon Mambo, Slender Man Blues, Falling Off the Wagon, Blues Give a Lesson, What She Likes to Do, Bad Loser och Sure 'nuff Shame.

Man blir inte trött på att lyssna på Dave! Han ger helt klart mersmak. 2002 kom Daves andra skiva, "Rats in My Bedrom" ut. Den innehåller 11 låtar men är inte riktigt i samma stil som hans första. Nu är det mer countrystuk som gäller. Det sväger även om denna skiva så den är inte på något sätt sämre än den första. Jag är definitivt inte besviken! Låtarna på skivan är: Friday Night in Nashville, Baby, Why'd You Change, All Washed Up, Mardi Gras Starts Tomorrow, Rats in My Bedroom, When I'm in Dixie, Hey, Fannie May, If Jesus Comes Back (As a Mexican Man), Big Ol' Girls, I Need Some Now och Get Right With God.

Dessa två skivor rekommenderas varmt.

Nästa skiva från Dave är "A Better Way" som kom ut 2001. Den innehåller 14 låtar varav några är från tidigare skivor.

"Old New Borrowed and Blue" heter skivan som kom ut 2001 och innehåller 16 låtar. 10 av låtarna har Dave skrivit själv och på en har han fått hjälp av Fleming. Han är ju en utmärkt textskrivare!

Daves senaste skiva, "Solo" från 2003 består av 15 låtar. Några av dem finns på tidigare skivor. Denna skiva består av 15 låtar och förhoppningsvis är det inte hans sista skiva. Dave har insjuknat och inte kunnat spela gitarr eller sjunga sedan dess. Det är bara att hoppas att han kommer igen. Han har så mycket att tillföra genren.

Roy Book Binder

Även Roy är gammal i gamet. Han har funnits med sedan i början av 1970-talet. Hans första album är Travelin' Man från just 1970. Han har liksom en del andra bluesartister tex. Stefan Grossman och Dave Van Ronk blivit undervisad i gitarr av Rev. Gary Davis som var en av de stora inte bara då det gäller blues som han på ålderns höst uppfattade som jävulens musik, i alla fall då hans hustru var inärheten. Han spelade också mycket gospel. Nå, vi skulle ju prata om Roy som ständigt befinner sig på resande fot. Han äger en stor husbil som är hans hem. Han har under åren besökt ett stort antal orter där han hållit konserter mm. Han är väldigt underhållande på scenen och berättar mer än gärna om hur en låt kom till eller hur olika artister läs (legender) spelade dem. Han har också en bra kontakt med sin publik. Skivan vi tittar extra på idag är "Polk City Ramble" från 1998 och utgiven på Rounder Records. Den innehåller 16 låtar som Roy spelar på sin resonatorgitarr men lite hjälp av andra musiker på vissa låtar. Rösten är lite nasal och småhes och Roy är väl ingen mästersångare precis men det gör ingenting för han är en stor underhållare når ändå fram till lyssnaren som ändå får mersmak.

Låtarna på skivan är:

Trouble in the Streets, Palm Trees Shakin' in the Night, She Did You a Favor, Polk City Ramble, Ballad of Amazing Grace and Sideshow Dan, Married Man's a Fool, Baby Let Me Lay It on You, Electricity, Police Dog Blues, New Age Woman Blues, Blind Lemon, Anywhere You Go, I'm Just an Old Chunk of Coal, Ship Is at the Landing, Let Us Get Together och Rag Mama.

Paul Geremia

Paul är verkligen inte lätt att gå runt. Han har varit med i branchen sedan urminnes tider kan tyckas. Den första skivan som gavs ut med honom är mig veterligen "Just Enough" från 1968. Paul både spelar och sjunger bra. Han är en av de få som spelar 12-strängad gitarr då många andra nöjer sig med 6 strängar. De flesta av av de akustiska bluesaritisterna spelar ju på resonatorgitarrer. Paul skriver och uttrycker sig i sina texter och i sin musik som om han skulle leva samtidigt som de gamla blueslegenderna Robert Johnson, Lemon Jefferson, Blind Willie McTell mfl. Skivan vi idag ska avhandla kom ut 1999 och har namnet Devil's Music. Den innehåller 15 låtar varav 7 låtar är skrivna av Mr. Geremia själv. Låtarna är: Lost Mind, If a Woman's Love Was Whiskey, Stocking Feet Blues, Same Old Wagon, How'd He Do It?, Drown in My Own Tears, Statesboro Blues, Terraplane Blues, Booger Rooger Blues, Still Think About You, The Way to Get the Lowdown, Chickens Come Home to Roost, Fuller's Walking Blues, Farewell Street Rag och Little Silver Airplane.

Robert Lucas

1990 kom Roberts första skiva, Usin' Man Blues ut och den är fylld med 15 låtar. De som jag fastnat för är: Usin' Man Blues, Rambling on My Mind, What Happened To My Shoes, If I Had Possession Over Judgement Day, Moonshine 1 och 2 och Me and the Devil Blues. Lucas låter väldigt plågad i sin sångstil men är samtidigt inte ansträngd som en del andra. Han sjunger heller inte med någon brådska utan är fylld med känsla och är inte rädd att ta i när det behövs. Hans något hesa röst gör sig verkligen med väl i denna genre och gitarren bemästrar han glänsande.

1991 kom hans andra platta ut med namnet Luke and the Locomotives, också denna gång för Audioquest Records. Den innehåller 11 låtar: Good Morning Little Schoolgirl, Big Man Mambo, Slide on Outta Here, Worried About It Baby, Shed a Tear, Feel Like Going Home, Don't Your Peaches Look Mellow, Meet Me in the Bottom, Stranger och I'm So Tired, Good-Bye Baby.

1992 heter skivan Built for Comfort och innehåller 12 låtar. Dessa är: Built for Comfort, Walking Blues, Ringing That Lonesome Bell, Just a Kid, Blues Man from La, Hawaiian Boogie, My Home Is a Burning, Change-Change, Sleeping by Myself, I Miss You Baby, Talk To Me och Come on in My Kitchen.

1994 Layaway som innehåller 10 låtar: If You Don't Want Me, 300 Pounds of Joy, Baby Please Don't Go, Chiropractor Blues, Never Trust Your Love Again, Long Train Coming, Cinderella Blue, Trust Me, High Priced Baby och If You Don't Want Me (Reprise).

1997 kom plattan Compeletely Blue ut. Den innehåller 12 låtar: I Miss Being High, 50 Pounds of Bone, Dollars and Sense, Completely Blue, Party Girl, I Don't Know Why, I'm Gonna Whisper, Pain in Our Cities, Two for Nothing, Listen to Me Baby, I Don't Want You to Go och Voodoo Child (Slight Return).

Tyvärr lämnade Robert Lucas oss i slutet av 2008. Han spelar nu med legenderna i Blueshimlen.

Neil Harpe

2001 kom Neils skiva, Neil Harpe ut på bolaget Hokum Blues. Den innehåller 12 Countryblueslåtar ala 1920-talsstil. Dessa är Travelin' Man, Bay Rum Blues, Who's Been Here?, K.C. Jones, Winnie The Wailer, Eagle's On The Half, Coffee Blues, I Want You To Know, Hang It On The Wall, Pick Poor Robin Clean, Leavin' Town och Let Her Go.

Neil har en röst som låter ganska likt Mississippi John Hurt. Speciellt hörs detta i låten Travelin' Man. Han är en utmärkt fingerpicker. Det är förvånande att han inte givit ut fler skivor än denna. Neil har dock fler strängar på sin lyra, han är konstnär också. Han har bla. avbildat gamla blueslegender i svart-vitt.

Blue Rider Trio

1991 kom skivan Preachin' the Blues ut på Mapleshade Records. Den innehåller 12 låtar som alla är favoriter: Preachin' the Blues, Stomp Down Rider, Gallows Pole, Old Blue Goose, Early Morning Blues, Cincinnati Rag, Pay Day, Walkin' Blues, Georgia Rag, Freight Train Boogie, Statesboro Blues och She Don't Do Me Wrong.

2000 kom trions andra skiva ut och den har namnet Harp, Steel And Guts och innehåller 13 låtar. Dessa är: Salty Dog, Easy Rider, Last Fair Deal Goin' Down, Death Don't Have No Mercy in This Land, Ride 'Til I Die, Make Me a Pallet on the Floor, Black Betty, Stagolee, Sweet Home Kokomo, Silver City Bound, Long Tall Mama, See See Rider och Diddy Wa Diddy. Som sagts ovan så är även låtarna på denna skiva favoriter.

2007 kom skivan Early Morning Blues: The Complete Blue Rider Trio Sessions ut. Det är en samlingsplatta med alla låtar från trions två skvor i en och samma. Denna sista skiva eller de två första är verkligen något att stå efter. Man måste bara ha dessa i sin ägo.

Roll & Tumble

Denna grupp tillhör bland den svängigaste inom den akustiska bluesen som idag går att finna.

År 2000 kom skivan Not Long For Day ut. Den innehåller 14 låtar: All the Little Things You Do, Little Skirt, Don't Sell It and Don't Give It Away, Million Years Blues, My Melinda, Night Dance, Jinx Blues, Cypress Grove Blues, Cool Disposition, Lovin' Little Feeling, Last Night, Go Back to Your No Good Man, That's How She Loves Me, Let That Cool, Mama, 'Tain't Long for Day och Things Gonna Roll/Sons Blues. Sångaren har en ganska ljus stämma och kan ibland låta gnällig men det uppvägs av svänget i låtarna som alla är favoriter!

Samma år som ovan kom också Roll & Tumbles skiva med samma namn ut. Den består av 15 låtar: If You Don't Want Me, Hummin', Sunday Morning Blues, Crawling Kingsnake, Another Friend Like Me, Secretary Blues, Little Boy Blue, One More Mile to Go, Imagination, Drop Down Mama, When I Been Drinkin', The Dirty Dozens, Our Only Child, Your So Fine och Trouble. Även låtarna på denna skiva är alla favoriter!

Roll & Tumble har givit ut ytterligare en skiva men jag vet inte när men den har namnet Rattle That Thing. Hur många låtar den innehåller vet jag ej heller. Omslaget finner du ovan.

Eric Bibb

Eric Bibb är mannen som de senaste 10 åren varit en av de mest produktiva bluesartister på marknaden. Det är svårt att inte tycka om honom. Han har ju faktiskt allt som en artist i denna genre ska ha. Han är dock duktig när det gäller annan musik också. Han har en sammetslen röst som hela tiden uttrycker sig känsligt och finstämt i låtarna han framför. Hans gitarrspel går heller inte av för hackor. Han är en mycket duktig fingerpicker och han har en unik förmåga att få gitarrspelet att samverka med sången. Då dessa två ting förs samman blir låtarna så mycket bättre. Eric är inte någon framfusig person utan har en lite blygsam framtoning. Trots detta har han lyckats bli en av de stora inom bluesen. Han är i alla fall rätt person på rätt plats.

Efter att ha köpt hans platta Spirit & the Blues som kom ut 1999 fastnade jag för i stort sett samtliga låtar på den. På skivan spelar han tillsammans med Needed Time, ett gäng duktiga musiker. Då jag fastnat för Bibbs musik ville jag se och höra honom på plats. Han skulle spela på ett litet ställe på Södermalm i närheten av Ringvägen i Stockholm. Tyvärr blev det ingen spelning då de inte fick ljudet att fungera. Jag har dock repat mig sedan dess och har med glädje införskaffat många av skivorna Eric Bibb givit ut.

Keep It Up!

Keb' Mo'

Kevin Moore som han egentligen heter går inte heller att gå förbi utan att nämna. Han sjunger och komponerar inte bara blues men har till dags dato givit ut 10 skivor. Dessa är: Keb' Mo' (1004), Just Like You (1996), Slow Down (1998), The Door (2000) Big Wide Grin (2001), Keep It Simple (2004), Peace..Back By Popular Demand (2004), Martin Scorcese Presents The Blues (2003), Suitcase (2006) och Live And Mo' (2009). Låtar från alla dessa plattor kan nämnas: Tell Everybody I Know, Love Blues, Angelina, She Just Wants To Dance, Am I Wrong, Come On In My Kitchen, Dirty Lowdown And Bad, Kindhearted Woman Blues, Just Like You, Standin' At The Station, Last Fair Deal Gone Down, Muddy Water, A Better Man, Slow Down, Love In Vain, The Flat Foot Gloogie, It Hurts Me Too, Prosperity Blues och Suitcase.

Guy Davis

Guy har satt sitt avtryck i blueshistorien både när det gäller hans skivor, konserter eller filmer och teater. Han har varit med länge och det går inte att gå förbi honom utan att han nämns. Ett antal skivor har han också hunnit med sedan den första gavs ut för Smithsonian Folkways Recordings 1978. Den har namnet Dreams About Life och består av 9 låtar. Guy Davis har en hes röst som gör sig utmärkt i bluesen. Gitarrspelet finns inget negativt att säga om.

Guy Davis Live kom ut 1993 följd av Stomp Down Rider 1995.

Call Down the Thunder kom ut 1996.

1998 kom You Don't Know My Mind ut.

Butt Naked Face kom ut år 2000.

Give In Kind år 2002.

Chocolate to the Bone 2003.

2004 kom skivan Legacy ut.

2006 heter skivan Skunkmello.

2007 har den namnet On Air.

Slutligen 2009 har skivan namnet Sweetheart Like You.

Bortsett från ovanstående skivor finns Guy inspelad på en uppsjö av skivor av och med olika artister. Också barnskivor förekommer på med andra bluesartister.

Låtar som jag fastnat för från de olika skivorna är många men jag nämner här några få.

Follow Me Dwon. Down South Blues, Can't Be Satisfied, Baby Please Don't Go, Drop Down Mama, When You Gotta a Good Friend, Driftin' Blues, Back Door Man, Dust My Broom, Step It Up And Go, Going Down Slow, Shaky Pudding, Blackberry Ramble, Maggie Campbell Blues, Come Back Baby, I Just Can't Help Loving You, Things About Coming My Way, See See Rider, Cypress Grove, I Believe I'll Lose My Mind, Drifting Blues, Matchbox Blues, Honey Babe, Back Door Man, Good Liquor, Six Cold Feet of Ground, Don't You Leave Me Here, Sometimes I Wish, Meet Me Where the River Turns, Po' Boy, You Don't Know My Mind, Georgia Flood, Home Cooked Meal, If I Could Fly Like An Eagle, Everything Is Gonna Be Alright, Georgia Jelly Roll, Run Sinner Run och Candy Man.

Toby Walker

Little Toby Walker som han också kallas är en av de bästa fingerpickers i dagens bluesvärld. Hans texter är ofta humoristiska och det är lätt att hänga med i dem. Han är en varm människa som verkligen bjuder på sig själv och det märks att han trivs med det han gör. Bortsett från att flänga land och rike runt för konserter så deltar han som lärare tillsammans med andra kända bluesgitarrister, en av dem är Jorma Kaukonen för att nämna någon.

År 2001 kom Tobys första skiva som heter Little Toby Walker och den är hela 17 låtar lång. Dessa är: Take A Little Walk With Me, Texas Tornado, Who's Gonna Be Your Sweet Man Tonight?, All Around Man, Savannah Mama, Kismet Rag, Full Figured Women, Stack O' Lee, Irish Fiddle Medley, When She Wants Good Lovin', Monkey In The Pool Room, Boogie Woogie Dance, Born Blind, The Lead's All Gone, Sitting On Top Of The World, I've Been Weeping och Catfish Blues.

Platta nr. 2 är Toby Walker Plays Well With Others från 2006. Några höjdpunkter att nämna här är: She's Got Something There, Beefsteak When I'm Hungry, Been On The Job Too Long, Looking At The World Through A Windshield, Death Don't Have No Mercy, 100 Reasons To Sing To Sing The Blues.

Nästa skiva att ukomma är: Cool Hand (2003) bestående av 15 låtar: It's Tough, Sleeping Alone, Swing Bean, By Your Side, Give Me That On Line Religion, Ride With You Tonight, Mojo Mama, Baseball Blues, Pretty Polly, Going Down The Road Feeling Bad, I Like To Boogie, Blind Man's Bluff, I Can't Remember, Ride This Train och Baker's Dozen.

Back In The Grove heter skivan som kom ut 2003 och består av 11 låtar: Mortgage On My Soul, The K.C. Rag, Hip Shakin' Mama, Oops, Wade's Barber Shop, Ride This Train, Dud Low Joe, Phonograph Blues, Lying Dog, Bad Weather Blues och It's Tough. Denna skiva är inte dålig men tillhör heller inte de bättre.

Live At The Bottleneck (2004) innehåller 15 låtar och dessa är: I Know You Rider, Main Street Rag, Matchbox Blues, Good Liquor, Baby Who You Waiting For, Things I Used To Do All Night, Devil Beating On His Wife, True Religion, Schoolboy Blues, Weak Willed And Easily Led, Son Of A Mule Skinner Man, Hacksaw Rag/Cincinnati Rag, Glory Glory, Corrina och Who's Gonna Be Your Sweet Man.

Just Rolled In kom ut 2007 och innehåller 19 låtar (intron inräknade). De som är värda att nämnas är: Pony Blues, That's My Version Of A Good Idea, Blame It On The Bass Player, Beefsteak When I'm Hungry och Ain't Missbehavin'.

Handpicked (2008) innehåller 15 låtar och är som följer: Big Meat Shakin' On the Bone, Your Buggy Don't Ride Like Mine, Better Luck Next Time, Hey Good Lookin', Little Dixie, Central Islip Jail Blues, Bootlegger's Blues, Mind Your Own Business, Hard Times Killing Floor, Mama Keeps Her Kitchen Clean, Generosity Rag, Work Holler, Special Rider Blues, Leon's Little Girl och The Secret.

Lost and Found (2009) innehåller 15 låtar och är dessa: Toby's Boogie Woogie, Baseball Blues, Bird Nest Bound, You Didn't Want Me, Sadie Green, Jitterbug Swing, Bentonia Breakdown, Keep On Grumblin', Swing Bean, Phonograph Blues, Who's Gonna Be Your Sweet Man, He's Got a Way With Women, Spoonful, I Want My Hands On It och I Know You Rider.

H.P. Lange

År 2000 kom Ytterligare en dansk bluesartist på uppgående ut med en skiva. Han heter H.P. Lange och albumet heter Ain't Jivin' och innehåller 12 låtar: Preachin' Blues, Travellin' Riverside Blues, Comin' Down Like Rain, Hard Times On My Trail, Stumblin' Rag, Something That I Ate, Leavin' Here, God Don't Never Change, Too Tight, All I Crave, Terraplane Blues och Can't Bear This Burden By Myself. H.P är en ypperligt duktig gitarrist och musiker och är en stor kändis i sitt hemland. Skivan är värd att köpa då han kommer att låta höra tala om sig musikaliskt i framtiden. Bortsett från sången så påminner H.P's spelstil om Jake Matsons.

2006 kom albumet H.P Lange & The Delta Connection ut. Det innehåller 12 låtar och dessa är: Mellow Peaches, Poor Black Mattie, Pony Blues, Whiskey Take Me, Jumper on the Line, Crossroads Blues, Miss Maybelle, Aberdeen Blues, Keep Your Lamp Trimmed and Burning, France Chance, Be With You och Shortin' Bread. H.P har har givit ut fler skivor i eget namn och också tillsammans med andra musiker.

Tim Lothar Petersen

Denna begåvade bluesartist kommer från vårt grannland Danmark. I Maj 2007 gav han ut sin första skiva med namnet Cut to the Bone. Den innehåller 10 låtar och är: Easy Baby, High Sheriff Blues, Don't Hesitate, Bound to Go, Highway 424, M & O Blues, Back Door Business, Baby Blue, Katrina och Amalina. Det går inte att höra på uttalet i låtarna att Tim är dansk. Gitarrspelet är bra och så även sången. Tim hamnar i facket Deltablues.

2008 gavs plattan In It For The Ride ut som 2009 fick pris för bästa album på danska Grammy Awards. Låtarna äro som följer: Someday Baby Blues, Shake It And Break It, In It For The Ride, Mississippi Aberdeen, Honeybee, I Will Be Home Again, Finally Over Now, Bad Luck, Careless Love, Over There, Da Boogie och Stones In My Passway.

Tim har tillsammans med Peter Nande 2009 givit ut skivan Two For The Road på skivbolaget Straight Shooter Records. Den består av 12 låtar: Slow Train, Can't Get That Stuff No More, Ain't Too Old, Baby Blue, Late Again, You Got To Choose, Done Left You, Rough Ride, Still On Hold, Poor Boy, Confessions och Pa-ta-nin' Ta' Jook-jernts. Plattan eller rättare sagt plattorna svänger.

Jake Matson

Den begåvade gitarristen och sångaren Jake Matson är verkligen en doldis i bluesvärlden. Han är ifrån Minnesota och spelar likt så många andra bluesartister en National Reso-phonic gitarr. Det är inte bara slide eller bottleneck som det också kallas han hänger sig åt utan han fingerplockar också med bravur. Bortsett från sången så påminner hans spelstil om Nathan James.

Den hittillls enda platta som mig veterligen kommit ut med Jake är Comin' Home från år 2000 på Storyville. Låtarna på plattan är 12 till antalet och de som är värda att nämnas är: Goin' to Take Some Time, Death Limousine, Savannah Town, Ramble On, Cross Road Blues, Deployment Blues, Raise up Mama, Preachin' Blues, Vacaville Prison Blues, Little Bird och You Gonna Need Somebody on Your Bond.

William Lee Ellis

William är en mycket skicklig gitarrist. Som bäst är han i snabba låtar som svänger. Sångrösten är det inte heller något större fel på. Men ibland känns det som han bara framför en sångtext men känslan i låten försvinner. Samma känsla får jag ibland hos bluespianisten Ken Saydak.

Skivbolaget Belwether gav år 2000 ut Williams första platta som fick namnet The Full Catastrophe. Den innehåller 12 låtar. De som jag fastnat för är: Dark World Coming (Snabb och svängig lite Rock A Billy stuk), Paratrooper's blues (fingerpicking song), Jackpot Rag (Slidegitarr och fiol), That Angel's Trumpet Sound (svängig gospelblues), Evil Witness Song (Svängig låt, Låter lite som Steve James), In My Time of Dyiing (bra lite långsam låt), 'Til the Last Train Comes Along (svängig låt med gospelkör), Bouncing Ball (snabb och bra gitarrspel).

Conqueroo heter plattan som kom ut 2002. Denna innehåller 13 låtar. De jag fastnat för är: She Conquered the Conquero, How the Mighty Have Fallen, Never Be the Child, King of the Mountain, Meybellene, och Honey Take Your Time.

God's Tattoos heter plattan från 2006. Den innehåller 12 låtar. De som sticker ut är: Snakes in My Garden, Four Horses, Cold and Weary, och Jesus Stole My Heart.

Denny Earnest

2001 kom Dennys första platta ut och den fick namnet Wishbone och innehåller 14 låtar: Big Moe, I Don't Think So, Trail Of Tears, Wishbone, Fall Guy, Since My Baby Quit, Oh What A Picture, Try Me, It's Time, Rockin' Chair, Talk To Me, Just Can't Lose, Bottled Up And Feeling Blue och Skinny B50 Rap. Också Denny som så många andra har lätt att hoppa emellan olika musikgenrer. Alla låtar på skivan är dock inte unplugged men det gör ingenting då han framför dem så bra. Han låter ungefär som Eric Clapton och bluespianisten Ken Saydak.

2004 kom skivan Old Red ut. Den innehåller 16 låtar.

2006 kom skivorna The Hot Sting Trio och Dene'/Denny Earnest "An Acoustic Hike Through The Jackson Hole Wilderness" ut.

2007 kom skivan Delta Blues ut som innehåller 21 låtar: Locomotion, Delta Shine, 88 Orleans Avenue, Baritone Blue, Dobro Dawn, Bluesbreaker, Bourbon Street Shuffle, Denny's Rag, Eye Of The Storm, He's No Friend, Kansas City Slide - Scat, Kansas City Slide, Mudcat Roll, Sundance Slide, Tupelo, Claire Blue, Santa Cruz Blues, Swing 36, Delta Call, Bottle Neckin' och John Lee's Boogie.

2008 kom skivan Earnest Songbook ut. Den innehåller 15 låtar: There's Always Love, Out of the Blue, Let's Give It a Whirl. Black Eyed Susan, Day At a Time, It's Not True, Paradise Lost, Velvet Afternoon, Zen Garden, Yin Yang, Leg Up On You, Sonoran Holiday, I'm Lost in You, Upright Piano Jazz och Mickey the Fin.

Scott Ainlie

1995 kom plattan Jealous of the Moon ut. Den innehåller 11 låtar: We Can't Go On This Way, Crazy Love, You Don't Know What Love Is, Stones in My Passway, Come On In My Kitchen, Wayfaring Stranger, Love Her With A Feeling, Date For Church, Travelin' Riverside Blues, Jealous of the Moon och Hard Times, Come Again No More.

1997 var det dags för nästa skiva som fick namnet Terraplane och innehåller låtarna: I Got To Find My Baby, Parchmans Farm Blues, Chumpman Blues, Terraplane Blues, Death Don't Have No Mercy, If I Had Possession Over Judgment Day, Police Dog Blues, My Baby Walks On Fire, Walkin' Blues, Change My Name, Spike Driver Blues, You Gotta Get Up, Run Like Water, Ramblin' On My Mind, Rocks and Gravel, och Amazing Grace. (Alla riktiga klassiker). En skiva man måste ha.

2002 heter skivan You Better Lie Down. 12 låtar innehåller den och de äro: You Better Lie Down, Don't Let The Devil Ride, Big Fat Mama, Pay Day, I'll Be Rested, Broken Levee Blues, Phonograph Blues, Losing Faith in You, Bring It On Home To Me, When You've Got A Good Friend, I Will Trust In The Lord och Wade In The Water. Robert Johnsons låtar gör han verkligen bra och de märks att Robert är en stor inspiration och idol för Scott.

2005 gavs The Feral Crow ut och den innehåller 11 låtar: Exit 178, Over Again, Don't Obey, The Feral Crow, It's My World Too, Confession, Cold In Here, Rice Grows Again in Vietnam, Uncommon Life, Looking For A Rose och When Our Loving Begins/Requiem.

Thunder's Mouth 2008 är åter den gode, gamle Scott tillbaka i form igen efter bottenplattan The Feral Crow. Denna gång innehåller skivan 10 låtar: Down In Mississippi, Grinnin' In Your Face, Oil In My Vessel, It's Gonna Rain, If Anybody Asks About Me, Another Man Done Gone, Little Trip to Heaven, I Should Get Over This, Dust My Broom och Thunder's Mouth. Återigen är Scott bäst när han framför bluesklassiker av Robert Johnson mfl.

Big Daddy 'O'

2004 kom Big Daddys skiva Deranged Covers ut på Rabadash Records. På skivan finns 17 låtar på vilken jag fattat tycke för: Robert Johnsons Crossroads, Built for Comfort, Stormy Weather, St. Louis Blues, Just Dropped In, My Wife and her Gay Lover, Key to tHe Highway, Floating Bridges, Now's Not the Time, Insurance, och A Song for you. Den 5:e låten Confessin' the blues är inte dålig men den låter gammal och det är kanske meningen men det är trevligare att lyssna på en låt i gammal tappning men som låter som ny. Denna artist är inte den enda som gjort på detta vis. Varför kan man ju fråga sig. Övriga låtar är inte dåliga men de klassar jag som folk och inte blues.

Big Daddy 'O' är en duktig gitarrist och sångare. Han har en varm och behaglig lite hes basig röst som ligger någonstans emellan Eric Clapton och Denny Earnest. Utseendemässigt har han likheter med Scott Ainslie. Han sjunger med känsla och värme och man kan riktigt höra hur avslappnad han är. Han är uttrycksfull då det gäller tolkningen av text i låtarna. Han rör sig med lätthet emellan olika genrer och gör det med stil.

2007 kom plattan What You Gotta Go Through ut. Den innehåller 18 låtar: What You Gotta Go Through, Heavenly Joy, Angel, Don't Worry 'Bout It Baby, Doin' His Job, Sportin' Life, Ain't Gonna Worry, Sixteen Tons, Underneath It All, Down Here, Attitude, Gulf Coast at Dawn, GGT Ragtime, Got No Blues Today, If Only We Had Time, Veiux Carre Too, Shake Rattle And Roll och Mama Told Me So.

That's How Strong My Love Is gavs är artistens nästa platta som består av 19 låtar. Dessa är: Fishin' Blues, Hesitaiton Blues, That's How Strong My Love Is, Spider and the Fly, Gertrude, Oreo Cookie Blues, I Don't Drink Much, Belly Button Window, Change Partners, Tree Top Flyer, Cake Walk, Please Send Me Someone to Love, Down Home Girl, Changes, I Will, Lovin' in My Baby's Eyes, Take It Easy Baby, Seagull, och slutligen Let the Good Times Roll.

Nathan James & Ben Hernandez

Nathan och Ben är radarparet som gör mycket väsen av sig. Jag menar inte dålig publicitet utan att dessa två herrar, denna duo låter på vissa låtar som en hel orkester. Det spelas på gitarr, skedar, tvättbräda, kazoo mm. och det svänger verkligen. De är mycket skickliga, sången går heller inte av för hackor. De kan båda sjunga vilket de gör med både inlevelse och känsla.

Gitarristen Nathan har tidigare givit ut plattan This Road Is Mine (Pacific Blues 2003). Den innehåller 12 låtar och inte överraskande är de alla av hög klass. Hernandez har skrivit två av dem och James tre. Låtarna är: Don'tcha Feel So Good, Sugar Mountain Blues, Sweet Lovin' Kind, Hip Chakin' Mama, Please Slow Down, Promenade Breakdown, Woke Up With Blues In My Fingers, This Road Is Mine, Good Thing Blues, Ain't This a Comeback, Took, My Saviors Hand och If I Let You Get Away With It Once.

2006 gavs Nathans platta Demo ut. Den innehåller 4 låtar. Life Guard, Had I Known, 2,000 Miles och Here's to Love.

2005 kom skivan Make A Change Sometime (den första som duo). Den är en riktig smällkaramell och innehåller 16 verkligt bra låtar som jag alla verkligen rekommenderar. Get Right Church, Everybody Make a Change Sometime, Hard Time Here, Lonesome, Mama Let Me Lay It On You, Curley's Blues, Please Baby, Keepin' To Herself, Europe Blues, Pains My Heart to Love You, Rub-a-Dub, Here's Your Breakthrough, Mistreatin' Mama, Converted, The Well och Finished Last.

2007 kom duons andra platta ut, Hollerin'! Den består av 13 låtar och som sagts om deras första platta här ovan så rekommderas även denna skivas samtliga låtar varmt. Dessa är. Don't Forget It, You Better Learn, I Don't Have to Ask Myself, My Backyard, Sweet Maggie, Hollerin'!, Reach Down Your Hand, Sweet Mama, Made Me Weep, Lonesome Hobo Blues, Spoon 'n' Guitar Rag, My Special Rider och Can't Wait for That Glory Day. Nästan alla dessa låtar är skrivna av James och Hernandez.

Det är ett måste att ha dessa skivor i samlingarna.

Corey Harris

Corey är född 1969 i Denver Colorado. Hans spelstil spänner över ett bredare fält än bara deltablues. Han har en skön stil och är en utmärkt slidegitarrist. Det visar han inte minst på sina första två plattor. Between Midnight and Day (1995) som innehåller 16 spår och är alla utsökt framförda av honom. De låtar jag fastnat för är: Roots Woman, Keep Your Lamp Trimmed and Burning, Early in the Morning, I'm a Rattlesnakin' Daddy, 61 Highway och Ain't Gonna Be Worried No More. På den andra plattan Fish Ain't Biting' (1997) som innehåller 17 låtar fortsätter Corey i samma stil som på första plattan. Låtarna som rekommenderas på denna är: High Fever Blues, Frankie and Johnny, Take Me Back, Fish Ain't Bitin', 5-0 Blues, Worried Life Blues, You Got To Move och slutligen Clean Rag. Coreys sång är inte något att klaga över även om han inte presterar någon riktig skönsång så passar hans hesa lite "instängda" långt-ner-i-halsen-sång utmärkt till denna genre. Han sjunger med känsla och inlevelse.

Den tredje plattan, Greens from the Garden håller inte samma höga nivå som det två tidigare. Den innehåller 20 låtar och kom ut 1999.

Corey Harris fjärde skiva, Vu-Du Menz (2000) är bättre än hans tredje platta. På denna har han hjälp av pianisten Henry Butler. Tillsammans presterar de en riktigt skaplig platta. Butlers fina pianoklink och Coreys gitarr komletterar varandra alldeles perfekt. Det svänger om de flesta av plattans 15 låtar. Dessa är: 1. Let 'Em Roll, 2. If I Was Your Man, 3. Sugar Daddy, 4. There's No Supsitute for Love, 5. King Cotton, 6. Mulberry Row, 7. Down Home Livin', 8. Voodoo Man, 9. Song of the Pipelayer, 10. If You Let a Man Kick You Once, 11. L 'Esprit de James, 12. Shake What Your Mama Gave You, 13. Didn't My Lord Deliver Daniel, 14. What Man Have Done, 15. Why Don't You Live So God Can Use You. Två av låtarna är traditionella resten är skrivna av Harris och Butler separat och tillsammans.

2001 kom plattan Live At Starr Hill 1/27/01 ut och innehåller 23 lårar. I stort sett alla är traditionella.

Året efter 2002 utkom plattan Downhome Sophisticate ut. Den innehåller 18 låtar.

Plattan Mississippi to Mali kom ut 2003 och innehåller 15 låtar.

Daily Bread heter plattan som kom ut 2005 och innehåller 13 låtar.

Zion Crossroads (2007) innehåller 13 låtar.

Den senast plattan Blu. Black (2009) och innhåller 14 låtar.

Colin James

Denne kompetente musiker har givit ut många skivor alla i olika stil. Den vi ska inrikta oss på idag är National Steel som gavs ut 1997 och producerades av och med barndomsvännen Colin Linden. Skivan innehåller 14 st. låtar. Shout Baby Shout, Rollin' Stone, National Steel, These Arms Of Mine, Going Up To The Country, Fixin' To Die, Somebody Have Mercy, Postman's Sack, Please Baby, Ride & Roll, I Live The Life I Love, My Mind Is On Vacation, Before The Dawn och Kind-Hearted Woman.

Colin James (45 år) från Kanada är en musiker med bredd. Han ägnar sig inte bara åt Rock och Blues utan också åt Jazz. Han har en röst som kan ta i när det behövs liksom den kan vara mjuk och känslig. Colin sjunger med känsla. Gitarrspelandet är det heller inget fel på. Han har också skrivit vinjetter till en del barnprogram. Nu hoppas jag bara att han vill ge ut ytterligare akustiska plattor i samma stil som denna.

Chris Thomas King

Chris har givit ut 17 plattor.

The Beginning (1986)

Cry of the Prophets (1990)

Simple (1993)

Red Mud (1995) * Skivan innehåller 14 låtar och jag har fattat tycke för Red Mud, If It Ain't One Thang, It's Two, Soon This Morning Blues, Come on in My Kitchen, Alive, Ramblin' on My Mind och Death Letter Blues. Chris är duktig på gitarren och har en härlig spelstil, mycket rytmisk och hans röst passar utmärkt till gitarren. Hans låtval känns naturligt för honom. Han spelar inte riktigt rent vilket gör att han genast blir intressantare. Det gör inte så mycket om en sträng skorrar lite ibland, det snarare fyrgyller låten eller låtarna.

Chris Thomas King (1996)

Me, My Guitar and the Blues (1999)

O Brother, Where Art Thou? (2000) och Legend of Tommy Johnson (2002)

Down From The Mountain (2001)

Dirty South Hip Hop Blues (2002)

The Roots (2003)

Why My Guitar Screams & Moans (2004)

Music From Ray (2005) Red Mud Sessions (2005)

Rise (2006)

Live On Beale Street 2008

Nawlin Callin' (2009)

Andy J. Forest & Kenny Holladay

Hogshead Cheese gavs ut 1996 och innehåller 16 låtar med Andy J. Forest på munspel och Kenny Holladay på National Steel Gitarr. Andy har givit ut ett flertal plattor. Vid sökning på Kenny så är det svårare att hitta något på honom efter denna skiva. Dessa två herrar kompletterar varandra utmärkt på denna lekfulla och humoristiska bluesskiva. Låtarna är Harp-A-Tune-Ity Knocks, Hogshead Cheese, Stones In My Passway, In-Tent-City, Capable, 12 Bar Drive, Je Joue, As the Years Go Passing By, Champagne Taste, White Port Pay, Someday Baby, The Fly, What's the Name of That Thing?, Run Out, A Woman Like You, Hymn in D och Notes for the Blind (Capable).

Låtar som jag fastnat för är: Hogshead Cheese, Stones in MY Passway (Robert Johnson), 12 Bar Dive (mycket bra), The Fly (humoristisk) och What's the Name of That Thing.

Nu hoppas jag bara att Andy och Kenny sammanstrålar och ger ut ytterligare en skiva inom snar framtid.

Big Dave McLean

Den kanadensiske bluesmusikern Big Dave McLean har givit ut 3 st. plattor. Den första, For the Blues Always kom ut 1998 och innehåller låtarna Dust My Broom, Had My Fun, Slidin' Delta (med ett härligt munspel), Goin' to New York, My Adorable One, Cakewalk into Town, Rollin' and Tumblin', Always, Just Your Fool och The Red Rooster. Samtliga låtar är mycket bra och Big dave har en härligt skrovlig röst som han inte hämmar utan slänger då och då ur sig ett vrål som om han ätit taggtråd.Gitarrpelet går heller inte att klaga på.

2003 kom skivan Blues from the Middle ut och den innehåller 14 låtar. Dessa är: Ooh Wee, She's Got the Stuff, B. Meets Bo, Muddy Waters for President, You Know It Ain't Right, Johnny Tornado, Trouble No More, I Got Love If You Want It, Times Tickin' on By, Sugar Sweet, St. Mary (At Main), Low Down Dirty Rotten Blues, Sweet Della Jones och Fixin' to Die.

Förra året 2008 kom plattan Acoustic Blues ut. Den innehåller hela 19 låtar. Sometimes, Why Do Girls Do That, Atlanta Moan, Police and High Sheriff, Someday Baby, Don't Shy Away, Right from the Start, Michael Henderson, Mop, Louisiana Blues/Forty Four (Medley), Comin' Home to You, Paper Angel, Up on Waverly, Good Morning Little School Girl, Kanadiana, Oh Baby...Yah, Stop Ash'n on the Dog, The Bottoms Where I Got Em och Needed Time.

Spencer Bohren

Det är svårt att inte gilla Spencer Bohren. Han har en varm stämma till sina oftast lugna låtar. Han sjunger med inlevelse och känlsa men biter inte ifrån eller tar inte i när det behövs i låtarna. En varm långsam slide-gitarr klagar i bakgrunden. Han har genom åren givit ut många album.

1986 kom hans Down In Mississippi ut. Den innehåller 11 låtar och endast en av dessa har han skrivit själv. Höjdarna på plattan är Stone Pony Blues, Down in Mississippi och Hard Time Killin' Blues.

Live in New Orleans kom ut 1989 och innehåller 15 låtar. Av dessa har Spencer skrivit 3 st. Låtar som sticker ut är: Key to the Higwhway, I'm Mindin' My Business och Walkin' After Midnight.

Plattan Snap Your Fingers ges ut i Frankrike och innehåller låtarna: Born in a Biscayne, Drop Down Mama, Shoppin' For Clothes, Darkness, Stone Pony Blues, In-Between Friends, Straight Eight, Come Back Corinna, Blues on the Ceiling, Midnight Delta, Down In Mississippi och Snap Your Fingers.

I Sverige ges plattan Totta & Hot'n'Tots med Spencer Bohren ut. Den innehåller 15 låtar. 1. Ain't Goin' Home, 2. Disappearing Nightly, 3. Deepest Thoughts, 4. Between the Lines, 5. Sweet Southern, 6. Like a Miner Loves His Gold, 7. Nothing Was Delivered, 8. Witch Doctor, 9. Skin a Cat, 10. Must Be Love, 11. Everybody Needs Love, 12. Clap Your Hands, 13. Slow By Slow, 14. Fire Burns och 15. Thief in the Night.

Ytterligare en platta ges under ovanstående år ut. Det är Born in a Biscayne som ges ut i Japan.

1991 ges skivan Full Moon ut i Frankrike. Den innehåller 11 låtar. Dessa äro: Ghost Train, Down the Road, Den härliga Deep Ellum, Witch Doctor, C'mon Down, Full Moon, Disappearing Nightly, Travellin' Blues, Stand in Line, Cold Wind och Goin' to Texas.

1994 släpps skivan Vintage som består av 14 låtar och av dessa har Bohren skrivit 3 st. Låtarna jag fastnat för är Born in a Biscayne, Drop Down Mama och Broke Down Engine.

Nästa skiva att släppas detta år är: Present Tense som innehåller 11 låtar. Dessa är: Darkness, Jake the Snake (en härlig rånarhistoria), Have Mercy, Another Day, Middle of the Day, Sand to Sand, Fire Burns, Who Do You Love, The Party's Over, The River's Risin' och Long As I Have You.

1996 gavs hans skiva Dirt Roads ut och den består av 12 låtar. De jag föredrar är The Water Is Wide, How Long Blues, Travelin', Look Down the Road, Goin' up the River, Night Is Fallin' och Wade in the Water.

År 2000 utkom skivan Present Tense ut. Senare samma år kom Carry the Word ut som består av 11 låtar. 1 av låtarna har skrivits av Spencher själv. Alla de övriga utom två är traditionella. Låten One Kind Favor är superbt utförd av allas vår Spencer.

Skivan Born in a Biscayne gavs även den ut år 2000. Den består av 10 låtar och jag fastnade för den häftiga "Straight Eight" som har ett härligt gung med jazziga undertoner. Några av de övriga låtarna finns på tidigare nämnda plattor.

2002 kom skivan Solitaire ut. Den innehåller 11 låtar och jag fastnade för är: Down the Road, Been 'Round the World och Long Gone Lonesome Blues.

2004 kom Southern Cross ut. 11 låtar innehåller den och de jag fastnat för är: Goin' Down the Bayou och Blues Stay Away from Me.

Året efter, 2005 kom skivan Down the Dirt Road Blues ut. Den innehåller 16 låtar, 1. Africa, 2. Slavery Days, 3. Homemade Banjo, 4. Birth of the Blues, 5. Delta Slide, 6. Jug Band Music, 7. Take to the Hills, 8. Blue Yodel, 9. Back to the Delta, 10. Nashville Bound, 11. North to Chicago, 12. Urban Shuffle, 13. Rock 'N' Roll, 14. English Invasion, 15. Folk Boom och 16. Full Circle.

Skivan The Long Black Line kom ut 2006 och innehåller 10 låtar. Den innehåller låtarna: Long Black Line, Canned Heat, Full Moon, Iowa Night, Ode to Billy Joe, Deportees, Sand to Sand, Cairo Blues, Another Day och Somebody On Your Bond.

2009 kom plattan Live at the Tube Temple. Den innehåller 11 låtar och dessa är: Night Is Falling, Morning Blues, Weary Blues, Wade in the Water, Hey, Hey Daddy Blues/Maple Leaf Rag, Wings of an Angel, Darkness, Lovesick Blues, People Get Ready, Linin' Track och Long Black Line.

Michael Jerome Browne

Kanadensaren Michael Jerome Brownes första skiva "Drive On" gavs ut 2005 och innehåller 16 låtar. De jag har fastnat för är nr. 4 "The Path You Leave Behind" där det blandas fingerpicking med slide med finess och skicklighet. Nästa låt jag fastnat för är "Someday My Day Will Come", en stillsam ballad om kärlekens längtan. Låten passar Michaels lite hesa röst perfekt. Låt nr. 10 "No No Blues", en rytmisk och snabb låt med innehållande spelglädje. Spelstilen påminner något om Steve James. Svänger gör den i alla fall. Plattans höjdpunkt både musikaliskt och textmässigt är nog ändå låt nr. 12, "Cancer Ward Blues". Texten får en att känna sig som en patient på avdelningen och hur dåligt man mår av vetskapen att man kommer att dö inom kort, Ett förväl då allt är för sent. Låt nr. 13, "Guitar Mama" svänger, that's all! Låt nr. 14 "You Missed a Good Man", en fin sång med härligt slidespel och tempoväxlingar. Nr. 15 "He Ain't Got Rhythm" är en jazzig up-tempolåt, lite åt Jango Reinhardt-hållet med sväng och innehållande en saxofon vilket jag oftast brukar ogilla men den passar faktiskt in här. Sista låten på skivan är "Journey's End", en stillsam swinglåt som skulle passa utmärkt i en film. Mycket bra! Browne är en bred artist och står med ena foten i blues och jazz och med den andra i folksvängen. Han är värd att ha i skivsamlingen.

Mike Dowling

1996 kom Mikes första skiva, Beats Workin' ut. Den består av 12 superba låtar med mycket rytm och känsla. Så här låter countryblues när den är som bäst. Det svänger verkligen. Låt nr. 1, den gamla kända slagdängan "Police Dog Blues" gör han med bravur liksom låt nr. 2 "The Train That Carried My Girl From Town". Här får en skön fiol tjänstgöra som tåg. Man kan verkligen känna hur tåget rullar. 3:an "Beats Workin'" är fylld av spelglädje men intrumental. Det skadar ju inte med lite variation! Fiolen är med också i denna låt där de turas om att sola. Låt nr. 4 "D.W. Washburn" är en långsam låt men inte dålig för det. Nästa låt heter "Ace in the Hole" som handlar om skrytmånsar. Kul text! Här är både fiolen och ett piano med. Låt nr. 7 "Louis Collins" gör framför Mike i lugnt och känslosamt tempo där han sjunger texten med känsla och inlevelse. Det går helt enkelt inte att tycka illa om varken låten eller Mike Dowling. Han är i skrivande stund helt enkelt lysande! Nästa låt heter "Lonely At the Bottom" om en kompis som klättrat upp på karriärstegen. Livet kan vara lika ensamt vare sig du är fattig eller rik. Fin text och härlig musik. Nr. 11 har namnet "Nothin' Could Be Better". En svängig låt om kärlek om att vara efterklok då det är för sent. Sista låten jag fastnat för är "Jump, Children". En up-tempolåt som gör det svårt att sitta still. Man vill upp och dansa, den får det helt enkelt att spritta i kroppen, smittsam som den är liksom så många andra låtar på denna skiva.

Greg Brown

Gregs 14:e album "Slant 6 Mind" kom ut i slutet av oktober 1997 för Red House Records. Med sin basröst som låter som om han har ätit sandpapper och som kan vara både hård och känslosam har likheter med artister som Hans Theessink mfl. pratsjunger han sina poetiska texter. Hans gitarrspel är rytmiskt och fängslande och på denna skiva är det inte unplugged som gäller. Låtarna som jag fastnat för är: Whatever It Was, Loneliness House, Mose Allison Played Here, Billy from the Hills, Enough och Down at the Mill. Skivan rockar helt enkelt.

Martin Simpson

1995 utkom den brittiske gitarristen Martin Simpsons skiva "Smoke and Mirrors". Den innehåller 14 låtar som Martin spelar på sitt säregna sätt. Låtarna är gamla bluesklassiker som t.ex Poormouth, See That My Grave Is Kept Clean, Spoonful mfl. Martin sätter verkligen sin egen prägel på låtarna med finess. Han är ju en utmärkt fingerpicker, (i världsklass faktiskt). Om du vill ha en mer renodlad bluesskiva så ska du inte köpa denna men om du söker blueslåtar i olika tappning så är den utmärkt. Martin har ju arbetat med många av de stora artisterna som Bob Brozman mfl. På denna skiva rekommenderar jag låtarna Poormouth, Hard Love, I Want My Crown, Spoonful (med en skön cello), Me And My Chauffeur och Big Road Blues. Det kan bli lite tröttsamt eller långdraget att lyssna på hela cd-skivan men det går bra att plocka ut några låtar som man blandar i en spellista med andra artister. Då man söker på denna skiva så är den lite bökig att hitta. Inte ens på Martins egen websida finns den. Skivan är i alla fall alldeles utmärkt.

Martin har både före och efter denna skiva givit ut ett antal skivor.

Paul Rishell & Annie Raines

Innan Paul och Annie blev en duo utkom 1990 Paul Rishell med sin första skiva "Blues on a Holiday" följd av "Swear to Tell the Truth" 1993.

1996 gav duon Paul Rishell och Annie Raines skiva "I Want You to Know" ut. Den innehåller 16 högoktaniga låtar. De jag fastnat för är Step It up and Go, Got to Fly, Nothin' But the Devil, I Shall Not Be Moved, Mama Talk to Your Daughter, Must Have Been the Devil och Key to the Highway. Paul är mästerlig på sin National Steel Guitar och det svänger verkligen om honom och Annie Raines som blåser i sin "trutorgel" (munspel). Pauls har ungefär samma spelstil som Lightnin' Wells. Paul och Annie kompletterar varandra utmärkt. Denna skiva är ett måste att ha.

1999 utkom skivan "Moving to the Country" ut. Här fortsätter duon i samma fina anda som på ovanstående skiva. Denna gång innehåller skivan 13 låtar.

2004 utkom skivan "Goin' Home" vilken innehåller 13 låtar. Höjdarlåten här är enligt min mening You've Got It Made som är förstklassig. Skivan innehåller givetvis fler bra låtar.

2008 utkom duons platta "A Night in Woodstock" som är inspelad live och innehåller 13 låtar. Somliga låtar på den har givits ut på föregående plattor, t.ex Got to Fly och Moving to the Country för att nämna några. Paul och Annie verkar ju trivas tillsammans och det är min förhoppning att de får hålla på länge då varje skiva är värd att inneha.

Dan Stevens

På Dans första cd-skiva, Future Blues finns hela 17 låtar. På skivan spelar Dan inte bara solo utan den är en blandning av solo, duo och orkesterarrangemang. På Munspel och sång medverkar också Sugar Ray Norcia. De flesta av låtarna är klassiker.

Nästa skiva hette Broke Down and Hungry som är alldeles utmärkt. Dan har skrivit större delen av skivans 11 låtar. Höjdpunkter är Broke Down and Hungry, Shake Your Lovin' Mama (med en underbar tjejkör), låten Ramblin' och Can't Make Me Blue.

Dans tredje skiva döpt till Road to Memphis är inspelad live och kom ut 2005. Den innehåller 15 låtar. Höjdpunkter är Trouble In Mind, Spoonful, Come Back Baby, Ramblin', Shake Your Lovin' Mama (utan kör), Down in the Alley och den humoristiska låten That's Alright (om att stå vid mikrofonen i Suns inspelningsstudio i Memphis). Mr. Stevens bjuder verkligen på sig själv här. Han är lågmäld och låter lite kanske lite blyg då han påannonserar en låt. Hans gitarrspel är imponerande och sången är också bra. Hans spelstil är mycket lik hans kollega Little Toby Walker, (som han också ska ha spelat med). Han är en av de akustiska bluesgitarristerna som varit mest ute på vägarna. När nästa platta kommer ut kommer jag inte att tveka att skaffa den. Det är mycket svårt att tröttna på Dan och hans skivor är värd varje krona.

Terry Garland

Amerikanen Terry Garland, född 1953 i Johnson City TN gav ut sin första skiva, Trouble in Mind 1991. En av hödjarlåtarna är nr. 4, Hospital Bill Blues. Den innehåller givetvis fler låtar närmare bestämt 11 st. Året efter, 1992 gavs cd-skivan Edge of the Valley ut och innehöll 12 låtar. One to Blame gavs ut 1996 och innehåller 11 låtar. De som jag fastnat för är The One to Blame, Phonograph Blues, Nasty Boogie Woogie, A Closer Walk With Thee, Rollin' and Tumblin' och It'll Be Me. Terry är duktig och det svänger, då han rytmiskt drar an strängarna med eller utan plektrum. Han är ju ingen fingerpicker även han i låten låten A Closer Walk With Thee plockar lite grann. Även om han mest verkar gilla låtar i högt tempo så spelar han och sjunger med sin lite hesa röst med känsla och tar i då det behövs. Skivan Out Where the Blues Begins kom ut 2001 och innehåller 12 låtar. På skivan Whisteling in the Dark som kom ut 2006 finns 11 låtar. Alla skrivna av honom själv och på två av dem nr. 1 och nr. 6 har han fått hjälp av andra.

Homesick Mac & Sam Mitchell

Mac och Sams skiva Two Long from Home gavs ut 1997 och är en av de bästa akustiska bluesskivor som enl. min mening givits ut, i allafall då det gäller duos. Båda är superba gitarrister. De spelar båda bottleneck på sina Resonatorgitarrer . Inte heller sången är det något fel på. Det går inte att höra på uttalet att Mac inte är american. Han kommer ursprungligen från fd. Jugoslavien och är född 1960. Sam är född i Liverpool 1950. Han lämnade oss tyvärr i juni 2006. Alla borde ha denna skiva i sin samling. Two Long from Home består av 12 låtar. Höjdpunkterna är Sittin' on Top of the World, I'm Ready, Busy Bootin' If You Haven't Any Hay, Ants in My Pants, Mean on Me, Come on in My Kitchen och Hurray, Hurray, (This Woman Is Killing Me). Om du inte har skaffat skivan så gör det omgående! Du kommer inte att bli besviken.

Jimmy Thackery & John Mooney

Dessa två gitarrfantomer har tillsammans givit ut skivan Sideways in Paradise (1993) som där de båda spelar aukustisk gitarr. Arrangemangen är strålande och de kompletterar varandra utmärkt. Båda har ju en forcerande gitarrstil och vad gäller sången så gillar de båda att ta i då det behövs. Skivan innehåller 10 låtar där jag fastnat för Oh, Louise, Eliza, I'll Come Running Back, Niagra Falls, Take Time, Six O'Clock in the Morning. Till dags dato har Jimmy och John bara givit ut denna skiva tillsammans men jag hoppas det blir fler. Denna är alldeles utmärkt.

Steve James

Steve spelar gitarr, mandolin och banjo mm. 1993 kom hans Two Track Mind ut. Den innehåller 13 låtar. Rocks and Gravel, Frankie and Albert, Huggin' and Chalkin' Blues in the Bottle och Don't Seem Right är låtarna jag fastnat för. Det är inget fel på resten av låtarna heller. Han sjunger bra och rösten passar hans spelstil. Han sjunger kanske lite lågmält och tar aldrig riktigt i för att betona något i låttexten vilket kanske kan upplevas som lite tråkigt och slätt i längden om man jämför med en del andra akustiska blues gitarrister.

Nästa skiva American Primite kom ut 1994 och innehåller 14 låtar. På denna skiva har jag fastnat för Greasy Greens, Ragged and Dirty, Hadacol Boogie, Grain Alcohol och The Change.

1996 kom Steves tredje album Art and Grit ut. Det innehåller 12 låtar och de som sticker ut är Wet Laundry Blues, Blues Widow, Downbound Train, Viola Lee Blues, Monkey Man Swing, Juanita Stomp och Lookit Th' Dog.

År 2000 utkom skivan Not for Highway Use: Austin Sessions 1988-1995. Denna skiva är en samling av de bästa låtarna från ovanstående skivor. Den innehåller 22 låtar. Skivan Boom Chang utkom också år 2000 och innehåller 15 låtar, Hälften av dem är skrivna av James själv.

2003 kom hans Fast Texas ut och innehåller 16 låtar, de flesta traditionella. Denna skiva låter som de tidigare och bjuder inte på några överaskningar.

Tillsammans med Del Rey har Steve givit ut två skivor. Tonight och Steve James & Del Rey.

Steve James utkom med skivan Greyghoste 2005 och består av 10 låtar. Har ännu inte hunnit lyssna på den så mer information än så här har jag inte just nu.

Ytterligare en skiva har kommit ut och heter Short Blue Stories och innehåller 16 låtar. Nio av låtarna är skrivna av James.

Erik Trauner

Den Österikiska Slidegitarristen Erik Trauner har givit ut två soloalbum. Det första heter Up Slide Down och lanserades 1995 och innehåller 17 låtar, nästan alla skrivna av honom själv. Han har en mörk, hes lite skorvlig röst och sjunger lite laid-back, lite i moll även om låterna går i dur. Hur som helst är hans sång trovärdig och uttalet är bra. Att han inte är amerikan kan inte jag upptäcka i hans sång. De låtar som jag fastnat för är Liquor Store Blues, Give Me Some of Your Sugar, I'm a Fool and I'm a Beggar, The Fisherman och Gotta Get the Gettin'. Tre av låtarna är instumentala och två är duetter tillsammans med en kvinnlig sångerska som också är mycket kompetent. De tu kompletterar varandra utmärkt.

1998 gav Erik och Shirley Brooks Sydnor ut skivan I'll Fly Away: "Songs I Heard My Mother Sing" för Document Records som innehåller 17 traditionella sånger arrangerade av Erik. Sången står Shirley för.

Erik har 2006 som soloartist också givit ut plattan A Scarecrow's Moan där han har skrivit alla låtar själv bortsett från låt 13, Lonnie Johnsons Sleepy Water Blues. Låt 14, Fred McDowel's Highway 61 och på låt 15, No, No Blues av Curley Weaver. Han får på låtarna 3, I hope This Man Was Heaven Bound och 6, Philly Angel hjälp med sången av Siggi Fassl som han förövrigt spelar en hel del med som duo. Den ska jag införskaffa snarast.

Gruppen Erik spelar i heter Mojo Blues Band och grundades av honom 1977. De har givit ut ett stort antal album.

Back Porch Blues

Denna utmärkta trio har mig veterligen bara givit ut en skiva med namnet Back to Basics. Den består eller bestod av den superba sångerskan Sheila Wilcoxson. Hon har den perfekta bluesrösten vilken hon verkligen använder till sitt yttersta. Sheila kan verkligen ta i när det behövs och hon gör texterna trovärdiga. Hon har likheter med Janiva Magness, den unga kanadensiska sångerskan Layla Zoe och Fiona Boyes, kanske också lite av Maria Muldaur under senare år. Om man lägger ihop dessa sångerskor så kommer man i närheten av hur bra Sheila sjunger. Hon har själv vunnit pris som bästa kvinnliga sångerska. Sheila spelar också gitarr och har givit ut ett album som soloartist. Det heter Backwater Blues och är producerad av ingen mindre än Terry Robb.

Gitarristen Whit Draper kan ingen klaga på. Han är helt klart mycket duktig. Förvånande att han inte slagit igenom som akustisk bluesgitarrist. Vad han gör idag är okänt. Hoppas han dyker upp igen. Jeffrey Dawkins heter trions trutorgelspelare (munspel). Gruppen har vunnit Cascade Blues Associations's Muddy Award för bästa Traditionella blues grupp 5 år i rad.

Back to Basics från 1992 innehåller 13 låtar. Låtar värda att nämna är Grinning in Your Face som Sheila sjunger själv utan komp, Boogie Woman med en härlig basgång och sång, Ain't I Lucky är ännu en och Baby Please Don't Go för att nämna några. Plattan säljer fortfarande mycket bra och är ett måste att äga.

Alvin Youngblood Hart

Alvins debutskiva, Big Mama's Door kom ut 1996 och består av 14 utmärkta låtar. Han är trovärdig i sitt sätt att sjunga och man kastas tillbaka till tiden före första världskriget. Som gitarrist och sångare finns det inget att klaga på. De låtar jag fastnat för är Big Mama's Door, Joe Friday, France Blues, Gallow's Pole, Things 'Bout Coming My Way, When I Was a Cowboy (Western Plains).

Nästa platta att möta publiken var Territory som utkom 1998. Den håller verkligen inte samma höga klass som ovanstående skiva. 11 låtar innehåller den och de jag fastnat för är Tallacatcha, Illinois Blues, Mama Don't Allow. Resten av låtarna är ett hopkok i en salig blandning. Alvin vill ju inte hamna i något fack utan vill utvecklas och gå vidare och det kan man ju förstå och det är trågigt för oss bluesfantaster om han ska lämna genren han behärskar bäst. Alvin har givit ut ytterligare 3 plattor som inte är värda att nämna.

Lightnin' Wells

Fingerpickern Michael Lightnin' Wells tillhör inte de stora artisterna inom genren vilket jag tycker han borde. Hans spelstil är Piedmont-blues. Han har givit ut ett flertal plattor. Den första Bull Frog Blues kom ut 1995 och innehåller 18 låtar. Alla låtar på skivan är bra! De jag främst fastnat för är Jump Little Children, Bullfrog Blues, Keep Your Hands off Her, Airplane Blues, One Way Gal, Walkin' My Troubles Away, Keep It Clean, Graveyard Diggers Blues, Step It Up and Go, Your Red Wagon och Sitting on Top of the World. Det svänger verkligen om Lightnin'. Hans spelstil liknar Paul Rishells. Sången är det heller inget fel på. Han är kanske inte någon större sångare men är helt klart mer än godkänd.

Lightnin's nästa platta kom ut 1998 och har titeln Ragtime Millionaire. Den innehåller 19 låtar varav 9 av dem är traditionella. Även på denna skiva är alla låtarna utmärkta. Inget att klaga på här heller. Denna skiva håller lika stor klass som hans första. De jag har fastnat för är Me and My Dog, Sweet Honey Hole, Come on If You're Comin'.

Ragged But Right kom ut 2005 men är inte alls lika bra som föregångarna.

Lightnin' släppte under 2008 två skivor: Jump Little Children: Old Songs for Young Folks och Shake 'Em On Down.

Doug MacLeod

New York-födde 40-talisten Doug är lite av en doldis i bluesvärlden. Han är en otroligt bra gitarrist som bjuder på sig själv och som också sjunger mycket bra. Rösten passar perfekt till hans musik. Han tillhör inte dem som spelar bara covers utan till största delen eget material. Texterna går att identifiera sig med och sångerna utförs med värme och humor. Hans kontakt med pupliken är hela tiden uppenbar. Sedan 1984 har han givits ut med jämna mellanrum. Alla är bra förutom skivan The Utrecht Sessions som inte alls håller samma höga klass. På de två första skivorna spelar han elgitarr. Det var inget fel på hans gitarrartisteri men han var klok nog att inse att han är bättre som artist med en resonatorgitarr. Byte till akustisk gitarr sker på hans tredje skiva, Come to Find. De bästa skivorna tycker jag är Little Sin från 2002 där låtarna A Little Sin, Plowin' Mule, Sweet Bakin' High Spending Woman och If I Had Good Sense. Den sista låten på skivan är inte en utryllnad även om den bara är 30 sekunder lång utan den visar klart att MacLeod försått bluesens budskap och själ. Låten heter The Last Blues Song Ever Wrote. Nästa skiva som utkom är Dubb från 2005 som innehåller 12 låtar. (If You Going to The) Dog House, Miss Rita, $50 Wig och North County Woman är de bästa på skivan. År 2006 kom hans Where I Been ut och består av 12 låtar. Här är de flesta utmärkta. Till höjdpunkterna tillhör Bad Magic, I'm So Broke (I Can't Even Pay Attention) som i titeln leker med orden, men dom i verkligheten säger vad riktig fattigdom är. Ain't No Cure är en annan som sticker ut. Turkey Leg Woman är också bra och har en rolig text. Dessa tre skivor är rekomenderas varmt och tillhör MacLeods bästa men inte nödvändigtvis i denna ordning.

Asylum Street Spankers

Detta band har under åren haft många aritster med. De är mycket skickliga musiker och deras spelglädje går inte att ta miste på. Gruppen spelar unplugged och vid något tillfälle uppträdde de i Austin, Texas då det var strömavbrott och de var nog då det enda bandet som spelade. Allt The Spankers har gjort är inte bra och en del är både nonsens och en utfyllnad i brist på bättre låtar. Om så inte är fallet så utför de låtarna och till viss del scenshowen med mycket humor och värme. En stort antal skivor finns med dem från 1996 till idag 2009. Många är bra men håller inte en jämn standard vilket är synd, då en del av låtarna är rena tramset. Det går ju säkert bra då man ser dem på schenen men det är svårare att svälja då man bara hör dem. Den bästa skivan är ändå deras första Spanks for the Memories. Till saken hör att det är inte bara blues de spelar utan de är mycket bredare än så. Blues, Jazz, Hillbillie, Folk, Novelty mm.

Bob Brozman

Bob Brozman är Resonatorgitarrernas mästare även om han också spelar mandolin, ukelele och andra strängistrument, kort sagt en multiinstumentalist. Han kan göra saker med gitarren som du inte visste var möjligt. Jag menar att få den att låta som ingen annan. Han reser världen runt för att glädja sin publik. Han strävar hela tiden efter att bli bättre och bättre. Han kan spela i stort sett allt på gitarr och spelar tillsammans med musiker från alla världens hörn bla. Fashing i Stockholm. Han har spelat mycket med Hawaiimusiker. Även om allt han spelar inte är blues så håller hans spel. Vad gäller sången så är den inte lika bra. En önskan är dock att han borde spela mer blues även om det är mycket blues i influenserna så räcker det inte för mig. Han är lika bra på jazz som blues. Han finns också med på diverse artisters skivor. Han är rent ut sagt överdjävlig på slide. Rytmiskt är det inte heller något fel då han verkligen använder sina gitarrer till det yttersta som tex trumma mm. Han berättar historier om musiken och vilket ursprung den har. Europeisk musik är enl. honom mest marschmusik vilket han har rätt i. Detta visar han på sitt sätt genom att räkna takten högt samtidigt som han demonstrerar detta på gitarren. Hans röst är mörk och skrovlig då han sjunger och han tar verkligen i då han betonar något i texten. Någon riktig sångare är han dock inte. Om han över upp sin sång så skulle nog Brozman nå en större publik. Jag skulle i alla fall köpa fler av hans skivor. Bob berikar i alla fall musikvärlden då han på konserter verkligen bjuder på sig själv med humor och värme och har inget problem att göra sig förstådd för bubliken. Han är verkligen en eldsjäl inom sitt område. Den artist som ligger honom närmast vad gäller slidegitarrblues är enligt min mening Catfish Keith.

Hans Theessink

Holländaren Hans Theessink (uttalas Tajsink) har givit ut ett ganska stort antal album sedan 1970. Han har slagit på även på den amerianska marknaden vilket inte är lätt. Han är sångaren med den mörka skrovliga rösten. Han låter lite grann som Greg Brown. Hans sjunger på engelska och hans uttal i låtarna avslöjar i vissa ord att han inte är amerikan. Det är en dock inte så viktigt i sammanhanget då han både spelar och sjunger bra. Han har en väldigt layed-Back stil men låter för den skull inte som han ska somna. Budskapet i hans låter är trovärdigt även om han till största delen spelar covers. Till skilnad från en del andra bluesstjärnor är han svårare att tröttna på då han har en lite större räckvidd i sin reportuar. Alla hans skivor rekommenderas varmt. Den senaste i raden är Visions från 2008 där han spelar och sjunger tillsammans med Terry Evans. Skivan innehåller 13 låtar. Har ännu inte införskaffat den men kommer nog att göra det. Tills dess får jag nöja mig med de 5 skivor jag hittills har med honom.

Rory Block

Rory Block är en utmärkt gitarrist och sångerska som har givit ut en stor mängd skivor. Den första kom ut redan 1975. Sedan dess har har hon varit mycket kreativ och givit ut en nästan en skiva per år räknat till idag 2009. Vissa år som även två. Vare sig hon spelar Robert Johnsons låtar eller någon av de andra gamla bluesfantomerna så låter hon likadant. Det räcker med att höra några låtar i rad för att ledsna på henne. Missförtå mig rätt, hon är mycket kompetent men blir lite tråkig i längden. Hon försöker sjunga med inlevelse men blir inte riktigt trovärdig i mina öron. Inte att hon har bråttom då hon sjunger, inte på något vis men något saknas.

Skivan Best Blues & Originals, Vol. 2 innehåller 23 låtar och av dem så är det några som sticker ut: Down in the Dumps, Elder Green Is Gone och Frankie and Albert. Om man är samlare av dessa bluesartister och låtar så finns det mycket bra att hämta från hennes långa karriär.

Tom Ball & Kenny Sultan

Tom Ball är den äldste av de tu. Han är i grunden gitarrist men spelar i duon endast munspel vilket han gör med bravur. Han är också den som sjunger. Kenny är en mycket duktig fingerpicker vilket hans visar på alla skivor vare sig det är hans egna eller duons. Ibland går det snabbt men fingrarna hänger med utan problem. Han har ockå givit ut gitarrböcker. Duon har gett ut

Who Drank My Bear, 1983, Bloodshot Eyes, 1986, Too Much Fun, 1990, Filthy Rich, 1993, Double Vision, 1996 och Happy Hour, 2005.

Jag har två av skivorna Bloodshot Eyes som har några höjdare: Too Many Drivers, Your Red Wagon, Don't Burn the Candle at Both Ends. Låt nr. 4 C-rag Medley är instrumental och spelas av Kenny. Maria Elena är också instrumental, vacker men dock ej blues. Duons texter är ofta humoristiska med dubbla budskap. Om man tycker om lite smutsigare blues kanske man ska välja bort duon då de spelar kanske för rent. Inte ett knarr i gitarrsträngarna här inte. Perfektion kanske man kan kalla det. Hur som helst så svänger det.

Den andra skivan är: Filty Rich som innehåller höjdarna My Six Reasons om en tatuerad manhaftig kvinna. Texten är rolig och man kan se historien för sitt inre öga. Låt nr. 6: All Talk and No Action svänger rejält liksom resten av låtarna bortsett från Glory of Love/Swingin' on a Star och Buck Rag. De är istrumentala och inget fel i det men det känns som de bara fyller luckor i brist på bättre låtar. Höjdarlåten är Filthy Rich.

Jag ska inte införskaffa resten av deras skivor då jag inte tror de bjuder på några överaskningar. Det räcker med de skivor jag har med dem. Duon är som sagt duktig men är lätt att tröttna på. Att blanda dem med andra akustiska blues artister kan dock generera utmärkta spellistor.

Förtydligande den 24/12-09, Man skall aldrig säga aldrig! Nu har jag ändå införskaffat duons skiva Double Vision och är nöjd och glad. Habegäret har inga gränser om man är samlare av blueslåtar som jag är.